Toppform, hetsätning, dieter och balans

Utdrag ur vår nya bok: ”Min relation till mat rubbades ungefär i 14-årsåldern. Bästa väninnan var grav bulimiker. Vi hetsåt tillsammans men bara en av oss kräktes upp maten.

Överviktskilona kröp sig på i takt med skammen för att jag inte kunde motstå frestelser. Jag blev kreativ då det gällde att hitta ursäkter för att få äta och var lika uppfinningsrik för att komma med orsaker till att slippa träna.

Parallellt med min övervikt (jag vägde runt 90 kilo som mest) fick jag paradoxalt nog mycket uppmärksamhet i livet. Jag hade snygga pojkvänner, ett åtråvärt jobb som chefredaktör på landets största tjejtidning och en kaxig utstrålning. Folk beundrade mig för min självsäkerhet, men ingen såg när jag gömde godispapper i örngott, åt kanelbullar i smyg eller klippte bort storlekslapparna i plaggen. Eller, visst såg de, när jag tänker efter. ’What you eat in private, you wear in public’, som det heter.

”Jag har testat alla dieter utom amfetamin”

Efter åratal av jojobantande (jag har testat alla dieter utom amfetamin) och ännu mer viktuppgång bestämde jag mig i 30-årsåldern för att lägga om min livsstil. Jag läste på mycket om kost, drog ner på portionsstorlekarna, slutade med smygätande mellan målen och gick ner 25 kilo. Denna viktresa har jag skrivit en bok om.

Att gå ner så många storlekar innebär inte bara en helt ny garderob, det innebär även en ny viktidentitet. Har man, som jag, alltid relaterat till sig själv som den ’charmiga och mulliga, lite klumpiga tjejen’ är det svårt att plötsligt ändra på det. Oavsett vad vågen visar.

Jag höll min nya klädstorlek någorlunda i över tio år, trots att tre barn (varav en tvillinggraviditet) kom emellan. Då jag var 43 så kände jag att kroppen inte orkade prestera det jag krävde av den. Jag kände mig degig i konsistensen (kan inte komma på en bättre liknelse), energilös och hade dåligt flås.

Min lösning på detta var att sätta upp ett publikt mål: att komma i mitt livs bästa form och sedan visa mig i avslöjande träningsplagg i en tidning! I samband med detta hälsoprojekt startade jag en blogg där läsarna kunde följa min resa.

Min träningserfarenhet innan detta var att springa några kilometer då och då och rycka lite godtyckligt i hantlar på gymmet (samtidigt som jag kollade mail i mobilen). Nu började jag träna intensiv bootcamp tre till fyra dagar i veckan tillsammans med några andra mediakändisar och riktiga kändisar. Gruppdynamiken var peppande och rolig. Att gå från noll till så här hög intensitet gjorde att kroppen värkte nästan konstant, men jag såg relativt snabbt fina resultat.

Märkligt nog var inte mitt liv i balans i övrigt. Jag bråkade ofta med min man, upplevde en period av negativ stress på jobbet och kände mig konstant otillräcklig för mina barn. Det sociala livet försvann helt och hållet. All energi gick åt till att orka gå upp och träna tidigt på morgonen och sedan stupa i säng sent på kvällarna. Eftersom jag låg på ett kaloriunderskott så var jag konstant hungrig, glömsk, tappade hår, fick torr hy, åt godis i smyg, kände mig misslyckad och straffade mig med mer träning eller långa löppass.

Under några månader skulpterade jag om kroppen totalt, fick glipa mellan låren, synliga axelmuskler, en snygg rygg och antydan till synliga magrutor. Missklädsamt fåfängt älskade jag att prova kläder och stod och åmade mig framför spegeln.

”Jag var i toppform, men inte i mitt livs form. Priset för att vara i toppform var för dyrt.”

Nå, var jag i mitt livs form? Nej. Jag var i toppform, däremot! Men priset för att vara i toppform visade sig vara för dyrt. Det ville jag inte betala. Vill du vara i toppform kan du inte tolerera några dalar. Det är 95/5-metoden. Är det så du vill leva, resten av ditt liv? Att träna så mycket i kombination med en krävande karriär, familj och tre barn, det gav väldigt bra kondition men dålig social återhämtning. Dessutom blev det en ständig kamp mellan förbud och frestelser. Jag tillät mig inte njuta. Jag kände mig iakttagen, påpassad, jagad, svullen, stressad och ganska otillfredsställd. Inte olycklig, för så illa var det inte. Men däremot hade jag inget lugn i kroppen.

Det har jag idag. Jag har lagt på mig sju kilon sedan min toppform. Det är helt okej. Jag har accepterat det. Om jag går ner fyra-fem kilon är det lättare för mig att komma i jeansen. Men helt ärligt – köp stretch istället.

80/20-metoden har lärt mig att njuta balanserat. Idag låter jag mitt liv styra hur träningen ser ut, istället för tvärtom. Roliga, motiverande träningsgrupper á la sex veckors bootcamp är något som förr eller senare tar slut. Vem ska peppa mig då? Jag har slutat komplicera min relation till träning. Nu bara gör jag det. Det är inte roligt varje gång, men jag hackar i mig det då träningen ger mig möjlighet att äta både förrätt och efterrätt på parmiddagar. Det är roligt varje gång!

Trots att jag anser mig vara rätt påläst om kost och motion lär jag mig nya saker konstant. Som att min favoritdryck prosecco innehåller mycket mindre kalorier än vin eller champagne, vilken hälsovinst!

Skämt åsido är det en fröjd att vara i min ålder och veta att om jag vill lägga i en högre växel och få synliga triceps igen så är det fullt genomförbart. Men just nu är jag nöjd med att det finns utrymme för alla delar av min personlighet, utan skam. Jag älskar bladspenat, broccoli, råris, kyckling och att styrketräna. Men ibland vill jag äta churros i sängen med en servett under hakan och titta på Netflix. Jag vill inte behöva välja mellan dessa två saker, det ska du inte behöva heller. Däremot behöver du (och jag också, fortfarande!), en guidande hand som lär oss hur man tänker balanserat för resten av livet. Jag är trött på alla ’hälsoresor’ och har rest färdigt, nu vill jag hem.

Ditt Livs Form – med 80/20-metoden av Charlotta Flinkenberg och Sabina Dufberg ges ut av Bladh by Bladh Förlag och kommer ut den 16 augusti i höst. 

Foto Magnus Ragnvid

16 kommentarer
  1. Det ska bli så intressant att få läsa boken.. För hur många kvinnor i vår ålder har inte testat allt… I alla fall alla vi som gillar att äta, unna oss, frossa osv.. 🙂

    I bland önskar jag att jag var född i en familj som rörde på sig mer än en vecka skidor på vintern, för då kanske man åtminstone inte hade behövt inse vikten av rörelse vid 40års ålder.. Det får i alla fall våra barn med sig.. Mina får också med sig, rätt eller fel att man kan äta allt men inte jämt o man kan visst äta både i sängen o framför tvn.. 🙂

    1. Hej Petra, tack för din kommentar – roligt att du ser fram emot att läsa boken! Ja, det finns förmodligen ett behov av denna bok – märker jag, när jag lyssnar på kvinnors erfarenheter av mat och träning. Det stämmer att mycket kunskap kring mat och motion sätts redan från start, i barndomen. Det kan vara knepigt att behöva ”lära om”, men det är verkligen aldrig försent att göra det- och anta en annan attityd till hälsa.

      1. Men jag funderade lite på vad man ändå måste lära sig själv… Har en dotter som tar studenten i vår, hon har en grymt snygg kropp, men dessvärre en kvinnlig sådan, midja, höfter o lår o anser att hon är för stor, vilket hon abselut inte är, men har samma besvär med byxor som typ 90% av alla kvinnor har.. men till sak, nu sak hon köra nån diet för att få synliga muskler till studenten o jag känner att hon måste få gå på lite nitar när det gäller kosten själv. kan bara stötta o prata bra mat osv… o se hur länge hon orkar hålla i sockerfritt o mjölfritt o när in på fettfritt… 🙂

        1. Oj, ja då förstår jag din oro. Svårt att råda någon annan hur de ska ge råd till sina barn, särskilt i den åldern. Det stora problemet med dieter är ju att de sätter igång en spiral av åratals bantande och konstant missnöje. Ingen orkar ju liksom vara på fettfri, sockerfri eller mjölfri diet resten av livet. Vad är det för liv att leva? Så därför hoppar folk ”av” sina dieter, känner sig misslyckade osv. Vi skriver mkt om detta i boken. Jag blir så arg när jag hör om byxproblemen för man undrar ju om de tillverkar byxor för killar istället för kvinnofigurer. Som om vi är de första kvinnorna i historien som är byggda som basfioler. Jag hoppas verkligen din dotter får ett annat fokus för att tycka om sig själv!

    1. Men tusen tack, Susanne! Vilka fantastiska ord. Jag gissar att det är många som känner igen sig. Man brukar dock sällan få höra den här ärliga versionen i hälsoböcker, utan alla verkar ha så perfekt bakgrund och okomplicerad relation till mat. Det är ju toppen om man har det – men om man inte har det kan det vara skönt att även läsa tips från någon man kan relatera till. En som har fuckat upp det tidigare, helt enkelt – som jag, haha…

  2. Spännande utdrag. Ni har verkligen hittat hem med den här boken. Känner igen mig i många delar och att hitta balansen och vara trygg där tror jag många kvinnor vill få hjälp med!

    1. Varmt tack för din kommentar, Karin! Det är en förlösande bok att skriva, ett spännande arbete även för mig själv att gå igenom. Jag lär mig saker inför varje kapitel och behöver rannsaka mina egna beteenden, självbild och liknande. Just att få ett lugn i sig själv-det är där allt börjar, för har man inte lugn där blir nästan allt annat kaos också: kost, träning, jobb, relationer, partnerskap osv.

  3. Exakt så! Fasen vad jag känner igen mig, speciellt vad gäller kroppen efter 40+. Det som tidigare gick att åtgärda ganska så lätt med ett par powerwalks i veckan, mindre kolisar och en vit månad kräver nu minst dubbelt så mycket ansträngning. Men det är helt ok! Det måste faan vara det bästa med att bli äldre, att man bryr sig på ett sundare sätt, inte på det där maniska, nästan patologiska. Puh.

    1. Jag hör dig! Förstår vad du menar, men faktum är ju att kroppen inte förändras sååå mycket som vi tror. Vi blir liiite svagare rent fysiologiskt efter 40 (sker tyvärr redan efter då vi fyllt 25…), men den skillnaden är rätt marginell. Det handlar förmodligen mycket mer om vilken typ av livsstil man anammar i vår ålder: man tar bilen överallt, man orkar sällan hänga med på spontana aktiviteter utan stannar hellre hemma, man tycker det är mysigt att laga mat och så vidare. Det är inte försent att ta upp träningsambitionerna, oavsett hur gammal man är! Kram

  4. Gud vad bra skrivet!!
    Just 43 fyllda undrar jag nu mest när jag ska ta mig ner på stan och börja prova en halv storlek större brallor, för jag är fasenimej inte ett dugg träningsmotiverad nu och jag tänker inte ha dåligt samvete för det heller.
    Den dag jag känner för det och hinner så gör jag det. Som du skriver, då ser man ju resultat. Men jag tänker inte lida fram tills dess.

    1. Tack snälla du! Finns det halva storlekar…? Haha. Skämt åsido, jag håller med – man ska inte plåga sig i form. VILL man inte ändra sin livsstil så kommer det varken att bli trevligt eller hållbart. Och trevligt, görbart och hållbart är devisen jag strävar efter. Eller – det behöver inte vara svintrevligt exakt hela tiden (träningspass är ju sällan det), men det får inte vara rent jävla otrevligt heller, för då är det större risk att jag hoppar av…

  5. Blir otroligt glad över en ny bok från dig! Du ska bara veta hur mycket Viktiga boken har hjälpt mig genom åren, har återkommit till den gång på gång! Fantastiskt som du bjuder på dig själv! Vänligen Nina

    1. Hej Nina! Vilken fantastisk feedback, tusen tack! Jag hoppas att du kommer att gilla denna bok också =) Kramar Charlotta

  6. Sååååå himla bra!!! Känner igen mig så mycket i dig Charlotta!! Jag är så glad att jag har hittat din blogg!! Gillar verkligen hur du skriver vanligtvis, känns som vi är rätt lika och detta inlägg var bara så mitt i prick! Jag är själv 45 år och två barns mamma och har gjort väldigt mkt som du…!! Men nu har jag landat i att jag är nöjd som jag är är, även om jag visst skulle kunna gå ner några kilon lätt och träna upp mig precis som du beskriver! Tack för ditt öppna sätt att skriva! Och sköna formuleringar!

    1. Åhh, tusen tack snälla Emma för så fina ord! Och vad glad JAG är att du har hittat hit också! =) Kram Charlotta

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras