Ätstörningar har inget typiskt ansikte eller ”storlek”

Det finns ätstörningar och så finns det ätstörningar. Den absolut vanligaste ätstörningen idag är UNS – Utan Närmare Specifikation. Man kan även kalla det för ”ätstörning light” om man nu så vill. Det är vi (ja, jag kvalar in rätt bra på UNS) som varken är bulimiker eller anorektiker, har ortorexi eller hetsäter. Vi är sällan särskilt överviktiga eller underviktiga. Alltså, vi kan dras med övervikt men inte så att vi väger flera hundra kilo. Viktspannet och utseendet på de med UNS är väldigt brett. Det finns inget särskilt ”ansikte” för någon som har UNS, alltså är det svårt att känna igen, även för den som själv är drabbad.

Om vi tar mig själv som ett exempel, så vet jag att vissa ibland brukar reagera och säga ”men du har väl inga problem med vikten, egentligen? Vad gnäller du för?” när jag väger runt 65-70 kilo. När jag vägde över 85 kilo sa ingen någonting utan skrattade bara lite generat åt min friska (?) aptit. Folk är väldigt rädda för att trampa överviktiga (som jag var då, helt klart) på tårna. Man håller hellre käft. När jag var som smalast, runt 60 kilo, då kom däremot många fram och undrade om jag hade fått anorexi. Och jag skulle minsann passa mig och fick absolut inte gå ner mer i vikt, för då skulle jag ”försvinna”. Till min längd är ju inte 60 kilo undervikt, även om det kanske är på den lägre nivån av BMI. Jag vill nog påstå att jag hade väldigt bra värden när jag vägde som minst.

Tyvärr måste jag konstatera att jag aldrig haft en naturlig relation till mat, eller ett normalt förhållningssätt till mat. Det förstördes redan i tonåren och sen har det gått upp och ned. Jag äter i smyg, jag har bantat, jag har vräkt i mig mat i perioder, jag har försökt ”springa bort” kalorierna (rätt svårt, trust me, man springer sällan fortare än kalorier, just saying), jag har varvat extrem kosthållning med ett ”fuck it”-tänk och ätit onyttigt i överdrivna mängder. Jag har varit gräsligt obalanserad. Jag kämpar fortfarande med balansen.

Det enda jag kan ge i tröstväg, eller guidning – eller vad man nu ska kalla det – det är att jag kunnat konstatera för EGEN del att i MITT fall så är stor del av mina matproblem relaterat till stress.

I alla fall i vuxen ålder. Jag var måhända stressad som tonåring och 20-någonting också. Då stressade jag upp mig över andra saker idag. Jäkla skitsaker, om jag ska vara efterklok, men då var det ju stora issues för mig.

Min hud har blivit hårdare med åren och mitt pansar mot stress likaså. Men stressen i mitt fall har även blivit hårdare. Nu är inte oron saker som ”men Gud, kommer jag ALDRIG att få en kille?!”, eller ”Kommer pengarna att räcka till en semester till Ayia Napa med tjejerna?”. Utan nu handlar det mer om att driva företag (tidigare med ansvar för anställda), jaga nya uppdragsgivare varje vecka/månad, uppdatera tre bloggar, sköta redaktörsuppdrag parallellt med detta samt skriva bok och producera/spela in podd, uppfostra barn samt känna en viss oro över att kunna finansiera ett rätt stort och dyrt hus. Samt oro över släktmedlemmar som är allvarligt sjuka med mera.

Så fort jag coolar ner mig lite och verkligen kopplar AV eller BORT och bara ÄR, med min familj, eller helt ensam – så sänks axlarna och jag kan äntligen njuta av mat på ett harmoniskt sätt. Inte ”kasta i sig då ingen ser”-sätt, utan njutningsfullt. När jag är på semester eller har en lugnare period, då blir träningen mer en rolig aktivitet och inte något jag pressar in i ett redan förjävla omöjligt tidsschema.

Då höjer jag blicken, rätar upp hakan, möter folks ansikten, lyssnar på barnen och låter dem berätta till punkt (och flackar inte med blicken), kramar min partners hand då vi kör bil (helt spontant), hinner stryka kläderna jag ska ha på mig och ger mig själv fokus. For once. Då går jag inte upp i vikt, utan minskar kanske rentav i vikt, pga bättre sömn och minskad kortisolprodukion. Då är jag faktiskt så pass balanserad jag känner att jag mäktar med. Mer än så strävar jag inte efter. Jag blir aldrig perfekt, och det har jag slutat jaga. Någon annan får vara perfekt, jag är Charlotta.

Hemligheten ligger alltså i att få till det där lugnet ÄVEN om vardagen ser allt annat än harmonisk ut. För mig har det handlat oerhört mycket om att rensa bort. För att ens orka med. Rensa bort tidstjuvar och energitjuvar.

Hur gör ni? För att varva ned? Och finna balans? ”Stressen dödar alla försök att leva hälsosamt” brukar Olga säga. Amen to that.

5 kommentarer
  1. Har haft grava ätstörningar och ett extremt sjukt förhållande till mat i över 20 år. Har vägt allt mellan 50-150kg som vuxen. Har en blandning mellan hetsätning och anorexi. Har dock aldrig haft bulimi. Antingen hetsäter jag eller svälter jag och detta under långa perioder därav dom enorma viktförändringarna. Jag kan hetsäta nonstop i ett halvår. Och sen i princip svälta i månader. Har ingen aning hur min kropp överlever att pendla 50-60 kg upp och ner upp och ner upp och ner. Det är väl att man hittills varit ung som gjort att kroppen orkat men jag börjar känna att det börjar slita nu när man är äldre. Jag kommer aldrig få ett normalt förhållande till mat. Det är bara att acceptera att man kommer få leva med det för alltid. Nu har jag dock fått professionell hjälp för att försöka få någon slags balans iallafall. Tack för en bra blogg!

  2. Check på den!! För mig är tröttheten värsta fienden.. trodde för några år sen att om jag blev olycklig skulle jag äta ihjäl mig, men insett att det inte kommer att ske.. men tröttheten o unnandet är mina största fiender.. o att inte äta tillräckligt under en längre tid, vips ner i träsket igen… o jag har aldrig varit underviktig bara många år med övervikt men aldrig kraftig övervikt.. ligger idag på övervikt men accepterat det då jag vet att jag bär på mer muskler än en normalvärdena.. så dessa tre kg ner till under 25 i BMI får vara…

    1. måste också tillägga att jag är en sån där hemsk person som kan titta i andras korgar på ica o tänka, -jo, det syns ju att du är överviktig, du borde nog inte låta dina barn äta det där… O så har jag själv en helt skev bild på ätandet, man kan bli fet på för mkt bra mat också JU….

  3. Bra inlägg.

    Balansen är svår. Har inga problem med mitt förhållande till mat. Men kroppen och psyket havererar totalt av trötthet och stress.

    Så för att kunna uppnå balans och släppa kontrollbehovet, som kommer som ett brev på posten när jag är trött och stressad, behöver jag sova och träna. Några dåliga nätter är ok, men i kombination med mycket på jobbet/privat, PMS, trötthet, stress och ingen träning, då riskerar jag att haverera.

    Jag har stundtals också en lite skrev uppfattning om hur jag ser ut. Min mamma hade ätstörningar och sa en gång, mest som en observation tror jag, att min rumpa var större än andra tjejers rumpa. Satt kvar länge. Min rumpa är jättebra! Den håller mig uppe när jag står och springer och har en fantastisk form! Och den är större än vissas och mindre än andras, vem bryr sig. Den har perfekt funktion. Jag märker att träning har en positiv effekt på hur jag känner mig i kroppen men ska nog börja avfölja några av fitnesskontona jag följer på Instagram, just pg att jag känner mig så oformlig då.

    jag tror det är en styrka att erkänna och försöka hitta sina fallgropar, då är det ju lättare att låta bli att falla där i. En lång och svår process för vissa. men det går.

  4. Precis så här. Stress, sömnbrist, att rutiner rubbas och känslan av att vara överväldigad är mina största triggers. Alla hänger dessutom ihop med varandra på olika intrikata sätt. Jag går ofta ner i vikt på sommaren tex, när jag sover mycket, hinner lyssna på kroppens signaler om mättnad/hunger och tränar mycket (för att jag älskar det!) – trots glassar och rosévin och restaurangbesök osv. På vardagar kan jag inhalera ett paket ballerinakex i bilen bara för att jag måste dämpa känslorna i magen som hotar att ta över. Och det är ju inget hållbart sätt att leva på… Så jag jobbar också med fokus på de bitarna – rensa bort, återhämtning, prio sömn osv osv i all oändlighet. Det kräver arbete det med men maten följer sååå mycket mer naturligt då. Och träningen älskar jag så den är också naturlig (och jag får inte spel om jag någon vecka inte får till det, jag vet att vilan gör mig gott).

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras