Jag har vissa deviser jag försöker leva efter för att skapa balans (alltså skapa – inte ’få’, man får INGET här i livet!) i min tillvaro: och det är att om något nytt ska in måste två andra saker bort. Det kanske låter lite obegripligt men jag tänker så här: Om jag vill köpa något nytt till hemmet så måste jag först sälja två befintliga saker hemma på Blocket. Eller göra mig av med två prylar/möbler på annat sätt, typ skänka dem eller kanske lägga dem i återvinningen/tippen. Samma sak med kläder: vill jag ha en ny väska: kolla först vilka väskor jag har, kan jag avvara två genom att sälja/skänka dem – så fine. Då är det grönt ljus för att köra.
Och då det kommer till mer jobbmässigt relaterade åtaganden: Tackar jag ja till något ska det vara något jag VERKLIGEN vill. Och något jag verkligen vill brukar tyvärr ofta innebära att jag måste välja bort två andra saker. För de roliga sakerna tar ofta längre tid än man tror. Man underskattar energin och tiden de stjäl, eftersom man charmas av att det ”är så kul, utvecklande och stimulerande!”. Visst. Alla dessa parametrar må stämma. Men dygnet får liksom inte fler timmar för det. Dina barn får inte mindre läxor för det. Din tvätthög minskar inte med 30 procent för det.
Förstår ni hur jag menar?
Ganska länge har jag struntat i denna självuppfunna regel och bara kört på. Trott att ”Äh, vaffan, hur svårt kan det vara? Jag är ju snabb! Och flexibel. Och ambitiös. Och skriver fort. Och…”. Ja, ni fattar säkert. Det har resulterat i 2 saker: 1. Jag har påbörjat en massa saker parallellt och inte riktigt avslutat dem på det sätt jag önskade. Min arbetsmoral säger mig att alltid ’göra klart’, men det finns olika sätt att göra klart på. 2. Jag har känt mig konstant jagad med dåligt samvete över att vara så otillräcklig. Med all rätt, för man BLIR otillräcklig då man stretchar deadlines och livet på ett sätt som faktiskt inte funkar.
Att säga nej till två rätt roliga uppdrag ibland för att släppa in möjligheten att fullt ut kunna göra ett annat är inte alltid lätt. Man kan få skit dessutom för att man tackar nej. Uppfattas som arrogant, otacksam, eller (ännu värre) lat. Det kan även upplevas trist att ge upp två saker i hemmet bara för att man vill ha något nytt, men tro mig – de allra, allra flesta har redan mer skit än nödvändigt (observera att denna regel är undantag för er som precis flyttat hemifrån och är väldigt unga eller liknande, ja ni hajar).
Men känslan när man ändå landar i att kunna vara NÄRVARANDE och ENGAGERAD i färre saker men på ett värre (alltså värre as in positiv bemärkelse här, typ bättre) sätt är så jäkla mycket bättre än att känna att man duttar lite all over the fucking place och skvätter lite av sin dyrbara uppmärksamhet i små munsbitar här och där utan att någon (inte ens du själv) blir tillräckligt mätt.
För att tala mer bokstavligt och inte bildligt angående mättnad så går denna regel även att applicera på cravings och kostval. När jag blir riktigt jävla sugen på något gott så äter jag detta. Men då vet jag att det innebär att jag ofta behöver välja bort inte bara en utan två andra saker samtidigt, för annars går liksom inte ekvationen ihop (enligt 80/20-regeln). Exempel: jag blir skitsugen på prosecco en torsdagkväll. Då väljer jag TVÅ glas men hoppar över glas tre och fyra (med risk för att låta som en alkis, men hur många dricker bara ETT glas anyway…? Jättebra om du har den karaktären men då det gäller proseccoglas kan jag dricka 4 utan att blinka eller bli berusad. Helt annan sak med större, vanliga vinglas dock). Eller: jag vill äta en extremt kaloristinn dessert på lördag. Då gör jag det! Men jag smakar inte av kanelbullarna jag bakar tillsammans med barnen samma dag OCH jag väljer bort chipsen som serveras på parmiddagen samma kväll. Är ni med?
Eller träning: Jag är inne i en energi- och tidskrävande jobbperiod nu. Det innebär att jag inte får loss tid att åka till gymmet som planerat. Men jag måste ju röra på mig no matter what pga stillasittande jobb och får ont i kroppen annars/dåligt för hälsan och självkänslan/humöret (jag blir faktiskt deppig när jag går långa perioder utan träning). Lösning: jag går ner och tränar i hemmagymmet/springer på löpbandet. Det tar kanske 40 min. Sedan 20 min stretch/dusch osv. Alltså en timme. Jag HAR inte den extra timmen i mitt schema. Så två andra saker måste ryka! I mitt fall kan det bli saker som (take your pick): • Hålla det perfekt städat hemma. • Hänga upp/sortera tvätt (istället dumpar jag allt på någons säng eller på matbordet eller whereever och så ser det kaos ut i några dagar, men ingen dör av det). • Ger fan i att sminka mig, fixa håret eller byta om till anständiga kläder (när jag var på barnens öppet hus-aktivitet på fritids kom jag klädd som en…ja, jag vet inte. Galning? Hemlös? Hade dessutom strumpor med hål på ena tån som jag inte riktigt kunde dölja då man var tvungen att ta av sig skorna…). • Släpper ambitionerna på hemlagat och micrar något halvfabrikat från påse eller kartong (både till mig och barnen). • Säger nej till mysiga pressluncher inne i stan (går åt en halv arbetsdag för mig i tid). • Säger nej till mysiga luncher med väninnor (samma tidsåtgång). • Kolla på TV, varken streamad eller linjär (kul för er andra som hittar tid till att se på ”Wahlgrens värld” eller någon spännande dokumentär på SVT Play men jag får liksom inte ihop det). • Facebook och sociala medier. Just facebook får ryka rätt ofta. Jag blir bara stressad över att bli påmind om allas födelsedagar, känner stress över att gratta dem, eller svara på kommentarer eller whatever. Herregud. Bättre att logga ut (även om jag måste vara inne där med mina företagskonton).
Nu svamlar jag psykologiskt kanske. Men det är en devis jag försöker hålla fast vid. So be it. En hård regel. Men nyttig.
Några konkreta exempel:
• Mina tvillingar bad mig (dagen innan) att jag skulle komma förbi deras skola för att föräldrar var inbjudna på öppet hus för att vara delaktiga i deras aktiviteter där osv. Jag kände instinktivt ”Helvete, detta hinner jag inte. Jag har ju minst 8 offerter och tidskrävande samarbetsförslag jag behöver få iväg just den dagen”. Men samtidigt såg jag deras stora och hoppfulla ögon och förstod besvikelsen om varken mamma eller pappa skulle vara där (pappa kunde inte just den eftermiddagen och jag hade inget konkret att ’skylla på’). Så jag sade ”Klart jag kommer!”. Och insåg i samma sekund att ”OK, jag kommer få skjuta på minst två av dessa offerter till senare i veckan för det går inte ihop annars”. Och sedan landade jag i det beslutet och bara ACCEPTERADE det. Och åkte till fritids senare och var med i Killer Ball och lärde mig Macramé-flätning.
• Jag har en väldigt intensiv jobbhöst framför mig med både roliga utmaningar men också en del kravfyllda moment som kommer att kräva mycket av mitt mentala fokus och även rent fysiska närvaro. Det går tyvärr väldigt dåligt ihop med den ledarskapsutbildning jag anmält mig till på Friskis och Svettis, som kommer att käka upp väldigt mkt fritid (som jag redan nu inte har överhuvudtaget). Det krockar dessutom med Bokmässan nästa helg som jag också anmält mig till. Jag tog därför det mogna beslutat att avboka både tränarutbildningen och bokmässan-intervjun (sorry, kommer inte vara på plats där och signera som utlovat). Det har gjort vissa inblandade arga, medan andra varit förstående. Men omgivningens reaktioner kan jag helt enkelt inte ta hänsyn här, det handlar om att rädda mig själv och inte drunkna i åtaganden. Jag såg en livboj inom räckhåll och fångade den girigt. Så shoot me.
• OK. Det sista exemplet är betydligt mer fåfängt och fånigt kanske. Men jag behöver verkligen uppdatera min garderob. Fast har ju redan massor av kläder. Känns helt hål i huvudet att proppa in fler plagg där än det redan finns. Jag behöver rannsaka min egen modesituation, rensa och vara hård och ärlig mot mig själv -vilka kläder och skor mm använder jag EGENTLIGEN, och vilka borde jag göra mig av med? Så det blir ingen shopping innan jag styrt upp en fet BLOPPIS här på Netstyle! Var ett tag nu, ni kanske är nyfikna… Så håll utkik.
PS. Innan någon kommenterar och undrar ”Men din man då, kan inte han hjälpa till?” gällande ovanstående saker jag nämner som jag väljer bort: min man ställer upp betydligt mer än vad jag tror många partners gör. Han hämtar och lämnar exempelvis våra barn VARJE dag. Han gör alla våra ärenden. Han handlar (både mat, kläder och hygienartiklar), lagar majoriteten av måltiderna, fixar med huset/trädgården, och bilen och räkningarna och fotbollsträningslogistiken, packar väskor inför picknickar och cuper och bla bla. Jag däremot har tagit på mig ansvar för läxläsning och tvätt. Kanske laga något mål mat till barnen ibland. Ungefär så. Så ser vår fördelning ut. Den är kanske inte helt rättvis eller jämlik i vårt fall (han gör fler saker rent procentuellt), men vi tycker ändå att vi har fått till en balans som funkar för oss och är nöjda så.
Hur gör du för att lägga ett någorlunda ”good enough” livspussel?
Bilden är från vår bok och fotograf Magnus Ragnvid har tagit den. Jag hade egentligen tänkt använda detta collage för att marknadsföra dels min närvaro på bokmässan men även på min partner Sabina Dufbergs roliga event på Två Skyttlar samma helg med signeringar och annat. Men det kommer fler tillfällen för detta, jag lovar att hojta till!
NETSTYLES UTVALDA SHOPPINGTIPS! (INNEHÅLLER AFFILIATE-LÄNKAR)
Du skriver mycket klokt! Det var insiktsfullt att hoppa av tränarutbildningen! Jag är själv egenföretagare, har två barn med fritidssysselsättningar som kräver engagemang av oss som föräldrar och som grädde på moset var jag F&S- ledare fram till i början av året. Att vara ledare och peppa andra är bland det roligaste jag vet, dock kräver det ganska mkt i tid med förberedelse med varje nytt pass. Dessutom blir man uppbokad med en/flera tider varje vecka. Det var ett svårt beslut att ta men när jag ser i backspegeln var det nödvändigt att minska ner på vissa saker i mitt liv. Nu försöker jag leva så som du beskriver: minimera och sålla bort möten/kurser/middagar m.m.
Du skriver alltid mycket bra!
Supporten hemma är superviktig när man har fullt upp. Vi är två högpresterande föräldrar och just nu jobbar den ena borta 4-5 dagar i veckan. Ett tillfälligt projekt mellan juni – november. Skitjobbigt! Men jag får skala ned på ambitionerna precis som du skriver, micromat ibland (fast vi lagar storkok och fryser in matlådor 1 gång i veckan. Sååå otroligt värt det!), låter tvätten vara (och tar skrynkliga kläder på mig), jobbar hemma så mycket som min arbetsgivare tillåter samt prioriterar dottern och hennes önskemål om närvaro (skola, fritidsaktiviteter etc), men försöker klämma in lite träning ändå. Är knappt utanför hemmet på egna aktiviteter men å andra sidan älskar jag mitt hem och att bara skrota hemma i mysbrallor när arbetsdagen är slut.
Jag är rätt duktig på att säga nej med motivering att jag måste prioritera min familj och det är det ingen som kan ifrågasätta. Även min arbetsgivare har full förståelse för att vår situation just nu är lite speciell. Allt handlar om kommunikation anser jag. Och att man är ärlig mot sig själv.