Helgkrönikan: Du kan köpa det mesta, även ett samvete

Snart är Black Weekend över, bara för att ersättas av Cyber Monday. Och några dagar efter det kommer väl julrushen att dra igång på allvar. Mina sociala medier svämmar över av en osalig mix av rabatterbjudanden från olika varumärken och kedjor, pyramidspelsvibbande kedjebrev av karaktären ”Julklappar till en Secret Sister” (som går ut på att du ska köpa 8 julklappar för 100 kr/st till någon känd eller okänd och kan få 8-36 julklappar tillbaka! YAY! Så KUL!) och insamlingar till de svältande barnen i Jemen.

Jag gissar att nästa veckas feed består av mammor som frenetiskt pysslar ihop 24 stycken gulliga små minipaket att ge sina barn. Ja, ni vet, såna där adventskalendrar, fast i presentform, så att barnen kan få en kul överraskning varje dag ända fram till julafton. Jag gissar att dessa mammor bara har ett barn… Ja, för det är av någon anledning enbart mammor som sitter sent in på nätterna och slår in dessa paket. Har aldrig någonsin hört talas om en pappa som gett sig ut på jakt efter prylar som kanske redan finns hemma, kombinerat med billiga Pixi-böcker och vadsomhelstkrafs som man hittar på lågprismeckat TGR – allt för att få ihop kvoten av 24 decemberpaket. Men dessa pappor kanske finns också?

Nästa veckas feed består av mammor och deras 24 minikalenderpaket

Det är svårt att skriva om dessa i-landsfenomen utan att bli dömande eller cynisk. Att vara dömande och cynisk är den enkla reflektionen av ovanstående beteenden. Alltså att sätta på sig en översittarmössa och tycka att pöbeln som handlar billiga teknikvaror under Black Friday är omdömeslösa och vulgära. Samtidigt – om en del planerar sin konsumtion till just denna helg för att ha råd att köpa något som de länge velat ha, so what? Vem är du, eller jag, att håna detta beteende? Alla handlar nämligen inte saker ”de inte behöver” under rea, det finns faktiskt de med dålig ekonomi som passar på att handla då. Och jag tycker på sätt och vis lite synd om de mammor som förra året påbörjade den helt orimliga ”traditionen” att ge sina barn ett paket VARJE DAG i december, fram till julafton, för gissningsvis förväntar sig nu dessa barn något liknande i år. Traditioner är ju traditioner! Det ligger ju väldigt mycket tid och engagemang bakom denna process, vilket jag tolkar som en handling av kärlek. Men hur länge hade ni tänkt att fortsätta med den ”traditionen”, ni 24-dagarspaket-ivrare? Tills de fyllt 13? Tills barnen gått ut skolan? Det här är inte skuldbeläggande frågor, utan jag undrar uppriktigt, eftersom en viss press läggs här på just era axlar, en press ni själva placerat där. Behöver ni den pressen, tycker ni, ovanpå allt annat? Vad ger den tillbaka? Tacksamma, nöjda barn? Berätta gärna, jag vill veta.

Självklart behöver inte det ena utesluta det andra. Man kan givetvis ge sina barn många paket och ändå lära dem att inte bli giriga. Man kan skänka pengar till Läkare utan gränser och samtidigt köpa sig ett par prissänkta Valentino-pumps.

Det jag vill säga är att vi bör skaffa oss lite perspektiv. Och fundera på vilka signaler vi skickar, både mot oss själva och vår omgivning. Konstatera att vi inte alltid lever som vi lär och vara fine med det. Det är inte enkelt att vara 100% värdegrundsstyrd, väldigt få människor fixar det i dagens samhälle. Du skulle behöva byta ut väldigt många delar ur din vardag, saker du knappt tänker på (som är dåliga av miljömässiga/etiska skäl), för att kunna leva så. Problemet blir dock när vi är så öppet inkonsekventa. Och koketterar med ett moraliskt ställningstagande som haltar. Då kanske det är bättre att vara tyst? Som att ena dagen ondgöra sig över Black Friday och dagen efter haka på Sisters-julklapps-fiskandet på Facebook. Det sistnämnda, om något, är väl ändå helt onödig konsumtion? Att någon okänd person ska köpa en julklapp till mig för 100 kronor som jag blir nöjd med är liksom 100% garanti för besvikelse och att jag antingen kommer att slänga presenten, låta den ligga någonstans, eller kanske ge bort den.

Det är inte enkelt att vara 100% värdegrundsstyrd

Förresten, alla som ondgör sig över Black Friday, jag gissar att ni då aldrig hängt på låset till mellandagsrean? Eller passat på att anta erbjudanden som ”Ta 3, betala för 2” på Ica Maxi någon gång? Eller köpt en resa under lågsäsong för att det var billigare då? Eller gått på någon Sample Sale och fyndat Acne-tröjor? Är den ena rean ”fulare” än den andra, anser ni? Jag har inget givet svar på den frågan, men vill ändå lyfta frågeställningen. Det är väl folks kassa omdöme och generella, primitiva girighet som är det stora hotet här, inte reorna i sig? Reorna i sig kan förstås locka folk att göra köp de inte behöver, men hur ska vi agera då? Ska staten bestämma subventionerad summa som folk får handla för? Ska det bli förbjudet med kreditkort och bara tillåtet med betalkort (förvisso ingen dum idé)?

”Men du då, hur gör du själv?” gissar jag att flera av er tänker.

Jag förhandlar hela tiden om tid och resurser när det gäller presenter och har blivit krass och bitter. Vill ni ha min presentbikt? Här kommer den:

• Det händer att jag ibland vid barnkalas och liknande gömmer undan saker som barnen har fått, som jag vet att de ändå inte vill ha, eller kommer att leka med. Och så slår jag sedan in den och ger till andra barn sedan. En kvalificerad gissning är att även det barnets föräldrar kanske gör så med den presenten. Till slut kanske presenten landar hos den som köpt den från start? Kanske det som kallas för recycling?
• Har jag ”hittat” presenter hemma som jag slagit in och låtsas att jag köpt, även till vuxna? Yes, ma’am!
• Det händer också att jag drar en vit lögn och tackar nej till barnkalas, eftersom jag blir snål och inte pallar ytterligare ett ståhej på Andy’s Lekland och pryl som ska inhandlas, till någon kompis de ändå inte umgås med så ofta.
• Inför advent: våra tre barn fick för flera år sedan varsin chokladkalender för 10 kr/st som vi hittade på Överskottsbolaget. Billigast tänkbara, undermålig chokladkvalitet. Med typ Minioner-motiv och God Jul-text på italienska (märkte vi vid en granskning förra året, haha…). Sedan dess VET de att det är standard och blir ändå skitnöjda med denna kalender. En fin tradition vi inte släpper… Mina barn kan ibland visa tendenser till att bli bortskämda och otacksamma och det är kanske bland det värsta jag vet hos andra barn, så aldrig i livet att de skulle få ett paket per dag innan jul. Skulle vara en ren otjänst mot både dem och omgivningen.

Tyvärr är jag nog mer kapitalist än idealist

När det gäller shopping/spenderande generellt: eftersom jag har jobbat med detta i flera år har jag blivit rätt skicklig på att agera selektivt. Så har jag inte alltid gjort, men med ålder, mognad och erfarenhet har viss insikt kring det här med shopping kommit. Jag följer mina egna råd, som jag skrivit om här. Tyvärr är jag nog mer kapitalist än idealist. Jag känner även till dessa föga smickrande sidor hos mig själv och har förlikat mig med dem. Dåligt samvete över shopping? Det har jag faktiskt inte. Skulle kännas så otroligt kontraproduktivt. För det skulle innebära att jag behöver sluta shoppa helt och hållet och det kommer jag ju inte att göra. Det går att köpa det mesta, även ett samvete. När jag i perioder har det extra gott ställt och unnar mig och familjen lyxiga saker som vi egentligen inte behöver, då blir jag extra mån om att skänka pengar till välgörenhet, eller rensar ut mina garderober, hyr släp och lämnar tiotals säckar till organisationer som hjälper människor på flykt, eller kvinnor på skyddade boenden. Ungefär som att klimatkompensera då man flyger.

Så – nej, jag vill inte ha en julklapp från en ”sister” värd 100 kronor. Vill du höra sanningen? Ska du köpa något till mig får du hellre köpa något dyrt, som du vet att jag vill ha. Men det förväntar jag mig förstås inte, alla har ju inte råd. Därför köper jag mina egna julklappar. Om du ska köpa något för 100 spänn till mig så önskar jag hellre att du sätter in denna hundring till barnen i Jemen. Det skulle jag uppskatta! Starta hellre en sådan kedjebrevs-trend. ”Feed the kids through your Facebook-feed”. Bonus: du slipper slå in gåvan.

 

5 kommentarer
  1. Gillar din blogg då du är så brutalt ärlig! Har heller aldrig pysslat ihop 24 gåvor till barnen, har varken tid, inspiration eller ork. Har jag extra tid lägger jag hellre den på att umgås med mina barn…..

  2. För mig gick det snabbt att skriva ihop 24 saker. Det blir inga ”julklappar” utan snarare en ny tandborste, tandkräm, strumpor, en liten russinask, något vi kan julpyssla med, lördagsgodiset tar ju upp fyra dagar, kanske fira med en klubba på fredagen. Alltså sånt vi hade köpt ändå men jag bara slår in lite snabbt i silkespapper. Men förstår att det blir jobbigt när man tror att det måste vara 24 fina presenter. Mina barn förväntar sig då inte det. 🙂 Den dagen det blir sura miner slutar jag direkt!

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras