Helgkrönikan: Dramaqueens putsar varandras kronor

Något många kändisar och framgångsrika influencers har gemensamt är deras oförmåga att sätta saker och ting i rätt perspektiv. Det är en brist de delar med barn, som inte hunnit utveckla den förmågan än. Givetvis finns det dramaqueens som varken är kända eller influencers, du känner säkert några i din omgivning, men det här överdrivna och viljan att förstora upp allt till helt orimliga proportioner är verkligen något jag ser ofta i den värld jag verkar i.

Det som i vanliga människors liv kallas för… well, livet, blir i dessa dramaqueens något alldeles särskilt unikt och världsomvälvande och alla runt omkring MÅSTE BARA SLÄPPA ALLT för att LYSSNA! Eller TITTA.

En högst ordinär förkylning blir jämförbar med ebola-virus

En högst ordinär förkylning blir jämförbar med ebola-virus och caset ifråga undrar om hen överhuvudtaget kommer att överleva detta? När någon youtuber får barn så visar han stolt upp underverket och filmar i alla tänkbara och otänkbara vinklar och spänner blicken ömt i kameran och säger ”är det inte de vackraste ögon ni någonsin sett?” (om ett barn som ser ut som vilken nyfödd och inte supersöt unge som helst, om vi ska vara HELT ärliga). Eller när den nyblivna chefsredaktören för en nättidning (ja, influencers tror ofta att chefredaktör stavas chefsredaktör) förr eller senare råkar ut för sin första deadline (ett obehagligt kravmoment man ställs inför som chefredaktör, faktiskt flera gånger dessutom) och blir utbränd och sjukskriven. Efter tre veckor. Men av någon anledning går denna ”utbrändhet” över mirakulöst fort. Några dagar med Netflix och lite peppande ord på insta från vänner och sen är gmn på benen igen och väldigt ”lättad” över att ha tagit sig igenom ”denna svåra tid”.

Jag har tappat räkningen över bloggare, youtubers och influencers som rätt påpassligt blir utbrända, får panikångestattacker, blir suicidala och liknande – som av en händelse samtidigt som de ska lansera en ny bok, sajt, parfym eller liknande. Jag är cynisk nu, det vet jag, men trovärdighet är inte alltid denna yrkeskategoris främsta gren. Trovärdighet är inget som skapar följare, det gör däremot dramatik, bokstavsdiagnoser, pengar, lyx, passion, svek, förtal, barn (gärna bebisar) och psykisk/fysisk ohälsa.

Ett helt vanligt jävla kuddfodral blir MAGISKT

Dramaqueens kan verka charmiga eftersom de gärna polerar bajskorven till verklighet även för andra i sin omgivning. Det kan få dig att känna dig upplyft, sedd och bekräftad. Allt blir faktiskt lite vassare i deras närhet! Ett helt vanligt jävla kuddfodral blir MAGISKT, en kollegas högst ordinära arbetsinsats (typ dyka upp i tid, inte spilla ut kaffe över rapporten som något ägnat en vecka åt att skriva ut och ställa två inövade frågor) klassas som OUTSTANDING, och kollegan hyllas som ett FYND på instagram. Man ställer sig gärna glatt leende och PEKAR på kollegan och tillskriver hen epitet som Queen, grym, stjärna, briljant. Dramaqueens putsar gärna andra queens kronor. Men bara om någon ser på, förstås. Eller om det dokumenteras på sociala medier.

Sedan kommer den tråkiga dagen när du måste tillrättvisa en dramaqueen. Säga som det är. Eller ännu värre – säga emot.

Som när jag sa nej den tredje gången en svensk känd kvinna ville be mig om en gratistjänst. Jag hade hjälpt till de första två gångerna, första gången för att jag blev smickrad över att bli tillfrågad. Andra gången för att jag blev förvånad för att hon behövde hjälp än en gång (och var för mesig för att säga nej). Tredje gången satte jag ner foten och sade på mitt vänligaste sätt att jag har tre barn och ett väldigt krävande jobb och hon kanske har någon assistent som kan hjälpa henne med såna här uppgifter? Då blev hon skitsur och tog bort mig som vän från alla sociala plattformar. Eller influencern som blev rasande för att jag ifrågasatte ett samarbete hon gjort (som var högst tvivelaktigt av olika skäl). Hon vrålade ”KARMA, BITCH!” och sade upp sig dramatiskt samma dag (det här var flera år sedan, hon är jätteframgångsrik idag). Eller en annan influencer som jag ifrågasatte publikt när jag tyckte att hon agerat rätt taskigt mot en väninna/branschkollega (förvånansvärt få andra ”vänner” stod upp för kvinnan ifråga som hade blivit taskigt behandlad, utan tittade besvärat åt ett annat håll men höll käften). Då rök jag också som vän från hennes konton. Det passivt aggressiva ställningstagandet.

Jag har också sagt vad jag tycker till festfixare och PR-makthavare i olika sammanhang och inte ställt upp på de illa dolda och rätt jobbiga krav som kommer för att man ska ”få” göra det ena eller det andra. Ofta har jag inte sagt något, utan knutit näven i fickan som alla andra fega mediamakthavare (utan någon som helst makt egentligen) och jamsat med, men emellanåt blir jag ilsken och säger ifrån. Och eftersom den branschen av någon anledning är full av dramaqueens OCKSÅ så har det lett till utmobbning, att mina reportrar inte varit välkomna till vissa tillställningar, att jag inte längre inkluderats i de årliga julmiddagarna osv osv.

Ett tag tänkte jag naivt att de dramaqueens jag är tvungen att konfronteras med i livet, skulle förändra sig när de fick barn. Det blir liksom svårare att sätta så otroligt mkt självfokus när en liten varelse är helt beroende av dig. Tiden räcker inte riktigt till för både ditt ego och barnets välmående. Men jag hade fel! Det går alldeles utmärkt att hinna med dramaqueen-yrket och vara förälder på samma gång. Jag gissar att det handlar om prioriteringar?

Så här kan du känna igen en dramaqueen:

• Han/hon överdriver utav helvete. ”Alltså jag har ALDRIG varit med om något värre!”. Eller ”Ingen kan förstå vad jag går igenom, det här är helt sjukt!”. Eller ”Den här personen är så otroligt framgångsrik, faktiskt en av de bästa i Europa, nej menar i hela världen på XXX så jag är säker på att det blir bra.” (Alltså överdrifter även om andra än sig själv). När en dramaqueen slår i tån är det som hela benet behöver amputeras.

• En dramaqueen kan bara inte låta BLI att nosa upp diskussioner och konflikter. Uttrycket ”låt det vara” är liksom inget som gäller här.

• Av någon märklig anledning så hamnar denna person alltid i drama, eller tjafs, eller bråk med andra. Oavsett om det är på arbetsplatsen, på krogen, på semestern, i kön på Ica – varsomhelst.

• Personen ifråga har lätt att bli väldigt intresserad och passionerat engagerad i människor. Under en intensiv period. Det är svallande känslor och mycket kärlek och om du är objektet för denna beundran kan det förstås kännas smickrande och mysigt. Men en dramaqueen är lättretad, stingslig och börjar snabbt överanalysera ditt agerande. Han/hon kan börja tolka saker i ditt beteende som inte alls stämmer och det kan leda till svartsjuka, vredesutbrott, anklagelser och – well, drama och tjafs. Det slutar ofta med skrik och gråt och sedan vill denna dramaqueen ALDRIG HA MED DIG ATT GÖRA IGEN. Och blockar dig från alla sociala kanaler.

• När en kris har hänt, som i ovanstående punk, med ett vänskap/förhållande som skitit sig, så vill en dramaqueen analysera detta i evigheters evighet och blir uppriktigt förvånad om omgivningen inte visar intresse för detta efter en tid. Och då blir han/hon sårad och agerar martyr.

• Överanalyserandet är för övrigt en krydda i en dramaqueens liv som aldrig tar slut. Analyserandet alltså. Gällande allt. Inklusive sms, blickar, hur någon klär sig, hur någon kommentar andras feed på sociala medier osv. Av någon anledning lyckas en dramaqueen tro att alla andras sätt att leva sina liv på något vis ska kopplas till dem själva.

• Du har lite svårt att hålla koll på en dramaqueens mailadress eftersom hen gärna byter adress/bransch ofta. Det är något nytt företag som ska startas, en ”galet stor satsning!” med tillhörande ny mailadress, bara för drottningen ifråga lämnar någon månad senare, djupt indignerad och känner sig nödgad att berätta i detalj på Facebook om varför hen lämnat (för alla är så OTROLIGT intresserade).

Så hur hanterar jag dramaqueens i mitt liv? Kort och gott: i den mån det går navigerar jag förbi hindret. Min erfarenhet är att det är svårt att få en dramaqueen att skaffa insikt om sitt eget beteende. Jag har försökt att vara medgörlig, vilket resulterat i att jag blivit uppkäkad och sedan uppspydd och bespottad. Jag har försökt att gå till attack, vilket har lett till att jag blivit ogillad, missförstådd och baktalad. För mig handlar det om att aktivt välja bort denna typ av människor i min vardag. Minimera skadorna helt enkelt.

Samtidigt fascineras jag ju av dramaqueens, för visst är de härliga och underhållande! Det är ofta lite roligare i deras sällskap, de är inte sällan utåtagerande, roliga, impulsiva och kreativa själar. De målar sitt liv med stora penslar och vackra färger, med versaler och musik och många spännande intryck. Jag kan därför inte låta bli att på avstånd låta mig fascineras. Beundra delar av deras liv och personlighet på instagram, klappa medhårs och nyfiket glutta genom nyckelhålet till deras bergochdalbana av intriger. Dramaqueens oförmåga att sätta saker i perspektiv i kombination med en övertro på sin egen förmåga (och en gnutta manipulativ talang) gör dem faktiskt många gånger till väldigt framgångsrika entreprenörer, just för att de tänker stort redan från start och nonchalerar de hinder som ”vanliga människor” sätter upp.

Men jag har lärt mig att inte göra business med dramaqueens. Eller gifta mig med dom. Eller ha dem som mina bästa vänner som jag anförtror allt. Eller känna att jag måste ta ansvar för deras handlingar. Eller känna att min uppgift är att läxa upp dom. Anledningen till att jag undviker alla dessa bitar är för att jag har fullt upp med att tukta min egen, inre dramaqueen. Och det skulle verkligen bli jobbigt om denna smickrande sida hos mig fick ta större plats.

 

3 kommentarer

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras