Känslan av att vara oberoende

Jag har flera vänner och bekanta i min omgivning som är så väldigt beroende av något eller några. Antingen är de slavar under nikotin eller vin, eller så styrs deras ekonomi helt och hållet av deras män. Innerst inne är jag en beroendepersonlighet, därför ser jag förmodligen sådana beteenden hos andra snabbare än vissa, och det har också inneburit att jag måste kontrollera mig själv i vissa avseenden. Jag behöver exempelvis lägga band på mig själv för att inte hetsäta emellanåt (jo, det är sant, hur präktig och förnuftig jag kan verka få mina matvanor att låta som i sociala kanaler). Skulle jag av misstag bli inlåst på Mr Cake skulle jag gissningsvis äta mig medvetslös tills någon hittade mig och körde mig till akuten för magpumpning. Jag utsätter mig inte för frestelser i onödan och okynnesdricker inte alkohol eftersom jag är rätt glupsk och glad i hatten och lätt kan dra i mig en hel flaska bara för att ”det är så trevligt”. När det gäller vackra skor har jag heller inget stopp och hade det inte varit för att min man (på min inrådan) stoppade kreditmöjligheterna på mitt kort, så skulle jag utan tvekan shoppa heels och sneakers i tiotusenkronorsklassen varje månad (bara att titta på hur mitt redan befintliga skoutbud ser ut – och då har jag ändå sålt av en hel del), utan ha ekonomi för det.

Men skillnaden på mina beroenden och en del andras är min självinsikt om dessa svagheter och akilleshälar. Jag vet att jag fungerar så här (eller snarare, inte fungerar, för det är ju en dysfunktionell sida, faktiskt) och anpassar mitt liv utefter det. Alltså – skaffar mig kontroll, är uppmärksam på varningssignaler, lyssnar av andras kommentarer och råd, utsätter mig varken för risker eller frestelser i onödan, men framförallt – hackar i mig det faktum att jag helt enkelt måste leva hyfsat strukturerat och planerat för att inte balla ur. Jag är spontan av karaktären så det här krockar med min personlighet ibland och i mörka stunder känner jag mig låst, hämmad, tråkig, modest, som en bangare och att jag inte lever livet till max. Men jag har planerat att leva länge och kvalitativt, och då funkar det inte att spåra ur varje dag. Jag har också ansvar för andra i min omgivning, min familj och mina barn.

Det finns få saker jag avskyr så mycket som att vara beroende av något, eller andra. Jag vet inte riktigt vad det kommer ifrån. Kanske för att jag har blivit besviken och blåst flera gånger i mitt liv och under min uppväxt. Jag har litat på vänner privat och i jobbsammanhang, men fått dolkhugg i ryggen, pojkvänner stulna framför näsan på mig, svek serverade i alla möjliga sorters konstellationer, illojala medarbetare som krävt min avgång (jodå, så var det för länge sedan, då jag var ny chef på Veckorevyn) och svaga chefer som kastat mig framför bussen. Jag har varit i personlig konkurs när mitt första företag som jag var VD för (som 23-åring) gick omkull och jag förtalades i branschmedia och blev offentligt hånad/förlöjligad/kriminelldefinierad. Jag har varit otroligt fattig i perioder, fått lämna in systemkameror och smycken på pantbanker för att kunna betala hyran. Jag fick snällt betala mina egna drinkar, pröjsa min egen taxi, gå i borgen för mina lån till företaget och jobba extra på helgar och kvällar för att kunna köpa mina första märkesjeans.

Sedan har ju i ärlighetens namn mitt liv vänt till det bättre många gånger också. Jag fick upprättelse mot branschtidningen som smutskastade mig och därmed rekordskadestånd. Jag har fått förtroendet av bra chefer att rekrytera lojala dreamteam på redaktioner, vars personal jag än idag högaktar och gärna skulle arbeta med igen anytime, eller rekommendera till andra. Både vänner, väninnor, syskon, släktingar och framförallt min mamma har hjälpt mig både ekonomiskt men även stöttat och backat mig mentalt när det krisat som värst. Och utan min kära man så hade mitt liv sett helt annorlunda ut med tanke på allt han gör för mig och hela vår familj (även min familj, alltså inte bara hans egen).

De allra flesta gångerna, dock, måste jag bittert nog säga att själv är bäste dräng. Du måste själv ta ansvar. Slutföra uppdraget. Gå upp varje morgon, no fucking matter what. Göra det du ska. Betala dina räkningar. Inte förlita dig på andra. Inte sukta efter konstanta skyddsnät, snuttefiltar eller andra som curlar dig. Sluta böla, gnälla och skylla ifrån dig. Det kan låta hårt, men ju förr du lär dig att inte vara så beroende av andra, desto bättre. Ju förr du klipper med dina beroenden som hindrar dig från att utvecklas i rätt riktning som människa, desto bättre.

 

Mina tips för att bli mer oberoende!

Sök inte bidrag, sök jobb. Svårt att få jobb, tycker du? Jaså? Hur många har du sökt? Inom vilken sektor/genre? Hur ser din ansökan ut? Skriver du samma mail till alla? Att söka bidrag kräver tålamod, viss fiffighet, att kunna avkoda byråkratiska regler, vara om sig och kring sig och lite fräck/modig. Alla dessa egenskaper kan du använda precis lika väl i jobbsökarsammanhang. Eller så startar du eget – där dessa färdigheter också är viktiga! Nu generaliserar jag och visst finns det folk som är berättigade till bidrag. Men jag känner alltför många slapptaskar som inte gör ett skit, utan köper dyra mobiler på avbetalning och cashar in det ena bidraget efter det andra – även fast de är fullt arbetsföra. Det är inte sjuka människor vi talar om, eller sådana som hamnat utanför på något vis. De vill bara inte ta ”skitjobb”. Jag har haft alla tänkbara sorters skitjobb, från att intervjua folk på Arlanda åt SL i en kundundersökning fem på morgonen, till att plocka bort vassa stenar från en badstrand på Mykonos, till att diska på nattklubb, till att vara croupier på ett gangsterhak i Alby, till att jobba på hotell i nattreceptionen i för trång uniform för 11.500 kr i månaden. Sök jobben för fan! Man behöver inte stanna på samma arbetsplats hela livet, utan kan arbeta sig uppåt, åt sidan, byta riktning och position. Jag gjorde det. Ingen hjälpte mig. Jag gjorde exakt allt det arbetet på egen hand. Det kan du också göra!

Klipp alla krediter. Måste du köpa saker på avbetalning har du helt enkelt inte råd med dem. Då får du snällt spara ihop till dem istället. Buhu, du kan inte åka till Thailand med hela familjen pga lite snäv ekonomi? Nähä. Utlandssemestrar är liksom ingen mänsklig rättighet. Du får spara istället! Och stanna hemma. De enda krediterna man kan behöva är för studier, bil och boende. Resten får du casha.

Försök att om möjligt äga ditt boende. Flytta inte in hos en partner du träffat och var naiv och tro att ni ska dela på allt sedan. Släpp inte dina gamla boenden. Försök att göra bra bostadsaffärer. Det är lättare att hitta en ny partner än ett nytt boende. Köp hellre en mindre bostadsrätt eller litet hus i ett närområde till orten du bor, istället för att hyra andrahand centralt. Äg, äg, äg ditt boende. Du kommer troligtvis på lång sikt alltid att få tillbaka pengarna på en bostadsrätt eller fastighet som är DIN. Låna av släktingar till insats om du måste.

Fråga inte alla om råd utan bestäm själv. Var inte så osäker utan landa i din magkänsla för dina beslut. Om du verkligen inte kan ta egna beslut, då måste du också ha stake nog att följa andra råd, annars är du bara en askhole. NÅGOT beslut måste man alltid ta, i slutändan!

Spara till ett eget ’fuck off’-kapital. Jag minns inte vilken kvinna som myntade just det uttrycket, men det är väldigt talande. Lek med tanken på att du blir ENSAM kvar. Där varken facket, eller det sociala, eller släktingar, eller din partner, eller din arbetsgivare, eller försäkringsbolaget hjälper dig. En sådan buffert bör alla ha! Så när the shit hits the fan och du kanske känner att du hastigt vill bryta upp, byta stad, byta jobb, byta boende, byta partner eller whatever – så ska du inte vara bakbunden eller hindrad att göra detta enbart pga det ekonomiska.

Var konstant misstänksam. Bli den arga tanten. Skeptiska Skatan. Du behöver kanske inte SE sur ut när du gör det, eller vara otrevlig, för det hjälper knappast vare sig dig eller din omgivning. Men LITA INTE blint på alla! Var inte naiv. Alla vill dig inte väl. Utgå inte ifrån att någon annan har gjort sin research, gör den själv. Lita inte på att dina barns lärare har pedagogiska skills, utan dubbelkolla och var närvarande i barnens skolarbete. Dubbelkolla datumen på resebiljetten och se till att alla uppgifter stämmer. Packa dina saker själv. Utsätt dig inte för risker och utmana inte ödet. Låt inte din drink stå obevakad om du är på krogen (du kan bli drogad). Skydda dig mot inbrott genom larm och sunt förnuft, skylta inte med din frånvaro från hus eller lägenhet och blotta inte dina smycken på tvivelaktiga resmål. Ha koll på dina försäkringar. Lita inte på muntliga avtal, kräv att få det skriftligt. Be om kvitto eller mail/sms som bekräftar överenskommelsen.

Säg nej minst en gång om dagen. Gärna tre gånger om dagen. Tre nej möjliggör ofta ett ja, som jag brukar säga. Visst, det kan låta gnälligt och som en partypooper. Men så funkar livet när du är vuxen och måste ta ansvar. Säg nej till att hänga med dina karaktärssvaga kollegor ut på balkongen för att röka. Säg nej till att vara den som ALLTID tar på sig ansvaret att skriva protokoll på föräldramötet. Säg nej till att följa med på en after work som innebär att du måste banga träningspasset du bokat in dig på. Våga säga nej till sådant som ger dig en dålig magkänsla, utan att känna att du måste ha ett skäl till ditt nej. Ett enkelt: ”Jag vill faktiskt inte” klipper alla följdfrågor istället för att du ska trassla in dig i vita lögner och svepskäl och tjafs som kan leda till att du får samma fråga snart igen. Säg nej till att köpa den där kappan på rea. Du har redan två snarlika. Säg artigt nej till snälla kollegan som bjuder på gofika och säg nej till att hänga med på dyr och kaloririk utelunch när du redan har med dig lunchlåda. Dessa saker sammantaget kan leda till följande möjligheter: att du förbättrar din hälsa, att din ekonomi blir mer stabil, att din sömn blir mer regelbunden, att du orkar genomföra dina träningspass, att du inte lägger energi på helt onödiga saker utan lär dig att prioritera.

Svartvit bild från Johnells. Bilden med rosa fjäderjacka är från TT, när jag intervjuades för Dagens Nyheter för några år sedan i samband med min 45-årsdag.

 

11 kommentarer
  1. Jag skrollar och skrollar och letar efter ditt långa inlägg om ögonoperationen, men lyckas inte hitta? Vill du länka? Jag vill så gärna göra en sådan operation, men vete fanken hur jag ska få till tiden. Jag måste vara hemma, jag KAN inte gå nyopererad till jobbet på en skola med tonåriga tjejer, det ger så fetfel signaler, för att prata deras språk! 😀
    På hemsidan (den du anlitade samt Akademikliniken) så står det ca 2 veckor innan man ser ut som vanligt, men du upplevde en månad ungefär? Kanske skulle göra det inför ett jullov, då träffar man ju inte elever i alla fall… När på året är bäst, tycker du? Har du någon före-efterbild, förresten? 🙂
    Tack för att dagens bra inlägg om kontroll/beroende!

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras