Jag är sladdbarn och har många syskon. Min äldsta syster Marianne, fyllde 60 år i våras och har firat detta i princip hela året (mycket bra grepp för övrigt – att ha flera olika festligheter!). Förra helgen var vi på storslaget kalas på Rosendals trädgård, där vi åt en härlig middag i deras vackert dekorerade och pyntade växthus.
Det blev en mysig kväll med släktingar jag inte träffat på länge, bland annat våra norrländska kusiner (som för övrigt är vissångare och konstnärer och lät gästerna sjunga med i halvjojkande låtar om kossor och allt möjligt, haha…).
Jag höll ett tal till min kära storasyster om vad hon har betytt för mig under min uppväxt och vad hon har lärt mig. För att det inte skulle bli för gråtmilt slängde jag in lite skämt och en och annan fräck detalj också, så flera av hennes östermalmskompisar satte säkert vinet i vrångstrupen, hehe… (Inte minst hennes man!). Marianne har lärt mig att uppskatta kultur och tvingade med mig på balett och andra föreställningar när jag var liten (då var jag inte lika frälst, men senare förstod jag syftet), har berättat om spännande böcker man bör läsa och alltid varit bra på tipsa om välgjorda filmer. Hon är världens bästa organisatör och styr utan problem upp middagar, julbord, långluncher på restaurang, bokklubbsaktiviteter och teaterhäng – oavsett om hon för tillfället befinner sig i Sthlm, Shanghai (där hon bor större delen av året), Italien, Bali eller USA. Jag har nog aldrig hört henne gnälla över att något är krångligt, utan hennes devis är liksom bara ”Åh, vad kul – det löser sig!” och så bokar och fixar hon och på något vis löser sig faktiskt allt i slutändan.
