Minnesceremoni för min syster

Den rosa ljusstaken har Carina tillverkat själv, det gjorde hon på drejkursen vi var på tillsammans för ganska exakt ett år sedan, som jag skrev om i bloggen.

Anledningen till att det varit tyst här i bloggen förra veckan är för att jag fokuserat all min energi på att förbereda och vara med och genomföra minnesceremonin av min syster Carina. Det har tagit nästan all tid och kraft och jag har tillfälligt kopplat bort andra vardagsrutiner i livet under denna period.

Min syster var en ganska okonventionell person med ett stort rättspatos. Hon gillade udda fåglar, var en sakletare och samlade på både prylar och upplevelser. På sitt bröllop lät hon sy upp en grön brudklänning, hon bar ofta hatt och hennes favoritfärg var lila. Hennes politiska tillhörighet var röd och hon roades av alternativa varianter på traditioner.

Mamma och Erik, samt Carinas dotter Tova och hennes charmtroll till dotter, Leah.

Vi hade detta i åtanke när vi planerade hennes ceremoni. Exempelvis ville hon absolut inte jordfästas i en kista med motiveringen: ”Nej, usch – det känns ju helt felt att döingar ska ta plats i jorden och ta upp värdefull markyta. Det är väl bättre att bygga hyresbostäder åt folk där!”. Alltså kremerades hon och hon hade även ett önskemål om att låta sin aska spridas på ett ställe rätt långt ut i skärgården där hon brukade åka med sin och makens båt på somrarna.

Då hon var aktiv i planeringen av sin egen ”avskedsfest” (som hon valde att kalla en fest för att hylla kärleken och livet) så hade vi fått bra hintar om hur hon hade velat ha det. Just denna avskedsfest, som hon själv skulle varit med på, fick hon tyvärr inte uppleva, eftersom allt gick så fort och hon dog en vecka efter att hon kläckte idén om den och gav oss direktiv att arrangera den. Vi tog därför delar från denna planering och implementerade den i Carinas minnesceremoni.

Till vänster min brorsdotter Caroline och hennes gulliga dotter Stella. Till höger min storasyster Marianne och Eva, Carinas bästis.

Det blev således en minnesceremoni utomhus, med enbart de allra närmaste (22 st) pga rådande pandemi och svårighet att vara fler än så. Färgerna gick i lila, rosa och rött. Vännerna Otto och Linda framförde Di Levas ”Miraklet” med piano och sång på plats (de sjöng även den låten på Carina och Eriks bröllop, som skedde i skogen bredvid där de bor, med efterfest på samma ställe vi var i lördags, hemma hos dom). Övrig musik som spelades var ”Innocent” med The Flesh Quartet, samt ”Märk hur vår skugga” med Imperiet (Carina älskade Thåström!). Jag, mamma, Carinas bästa väninna Eva, dottern Tova och Erik höll hyllningstal. Jag valde även att spela låten ”Wish you were here” av Pink Floyd, hennes favoritgrupp. Då hennes aska spreds i yttre skärgården igår så spelade Erik och Carinas dotter Tova (som kommit hit från London) ”The greatest gig in the sky”, med Pink Floyd – samma låt som för övrigt också spelades på deras bröllop.

Jag ”byggde ihop” en egen outfit då jag ville få in både rött och lila i min klädsel. En sidenklänning från Studio Heijne med en lila kjol från Day ovanpå.

Det var ett personligt, lite bohemiskt, ickekonservativt men väldigt hjärtligt farväl av min syster. Vi har enats i sorgen genom förberedelserna av detta, från att plocka blommorna till dekorationerna av borden, podiet och handblommorna, till att laga maten som bjöds på och att välja musik.

Efter minnesceremonin sov jag över hos min och Carinas gemensamma väninna Eva inne i stan. Vi skålade för Carina på hennes balkong, där hon och syrran suttit många gånger och garvat och peppat inför utekvällar genom åren. Och så tittade vi på videoklipp och bilder av Carina i sängen. Skrattade och grät om vartannat.

Som den pragmatiker jag är försöker jag se lösningar på problem, vara konstruktiv och hitta en del positiva bitar även då livet kastar olycka och motgångar i ansiktet på en. Jag har valt att låta denna djupt tragiska händelse och förlust leda till en djupare relation med mina närstående, att återuppta kontakt med vänner jag på något sätt tappat på vägen, att värna mer om det faktum att min mamma finns och hur fantastiskt det är att jag får ha henne i mitt liv så länge, att uppskatta hur hjälpsam, lyhörd och kärleksfull min egen man är – och vilken klippa han är just då livet inte är särskilt soligt (även om det råkade vara väldigt mycket sol just i lördags). Jag är tacksam och ödmjuk för den insikten. Med det sagt dock: Wish you were here, Carina.

Eva valde att spela låten ”När solen färgar juninatten” av Tomas Andersson Wij efter sitt minnestal. Och det var exakt det solen gjorde denna juninatt senare också.
3 kommentarer
  1. Så fint skrivet (igen) om din syster och så fint ni ordnat. Känner att hon kommer finnas med er vart än livet för er.

  2. Fantastiskt vackert! Och så fint du berättar om det. Viktigt att man tar hand om alla stunder, alla vardagliga saker som man tar för givet kan bara försvinna. Njut i stunden. Tack Charlotta för att du delar med dig, blev väldigt rörd.❤️

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras