Vinbrunch med mamma, syster och vän

Jag, mamma och syrrorna har haft en tradition sedan länge att ses för att äta lunch då och då. Väldigt oregelbundet eftersom många av oss har jäktigt schema och äldsta syrran Marianne dessutom reser mycket och bor i Shanghai stor del av året (förutom i Italien, där hon bor några veckor på somrarna).

Mamma sökte sig direkt till solen, finns ingen som fryser lika mycket som hon. Inte ens jag, faktiskt!

När min syster Carina dog i slutet av april så pratade vi faktiskt rätt omgående om hur viktigt det kändes att fortsätta med dessa luncher. Som någon sorts terapi i vår sorg.

Mariannes fina klänning kommer från märket Willow, köpt i Jackie-butiken.

Sagt och gjort! Vi har numera även bjudit in vår ”adopterade syster”, Eva, som var Carinas bästa vän. Det här kommer att bli en fin tradition att vårda, känner jag redan nu!

Fick en jättevacker pionbukett av Eva som jag tittade och doftade på när jag satt och jobbade sedan i kväll.

Idag var de hemma hos mig för söndagsbrunch. Eftersom min mamma är 85 och i riskgrupp för corona med både sin ålder + att hon har diabetes, så försöker vi undvika folksamlingar med främmande människor. Vi KAN gå på publika ställen också, men för att ta det säkra före det osäkra denna gång valde vi att ta lunchen hemma hos mig. Det blåste som attan på sjöaltanen, proseccoglasen välte, Marianne började morra om ”Fan vad kallt det är, har du en pläd jag kan låna?” och Eva bet artigt ihop i sin tunna tunika och sa ”Nä, jag fryser inte!”.

Temat för brunchen blev lite oplanerat ost. Det var ost i flera av rätterna. Först buffelmozzarella i kycklingsalladen, sedan riven parmesan över den stekta sparrisen (som jag serverade med flingsalt, pressad citron och rostade pinjenötter till) och så grillad halloumi som en liten sideorder.

Eva fick åka nedcabbat hem med syrrans Porsche!

Mitt helt ovetenskapliga tips till dig som befinner dig i sorg efter förlusten av en närstående: umgås mycket med människor som stod personen nära. Jag tycker på riktigt det känns som om jag plockar ”bitar” av Carina när jag träffar mamma, min andra syster och Eva. Alla påminner mig om henne. Jag tillåts prata om henne, ibland vältra mig i sorgen och ibland frossa i roliga minnen vi delar tillsammans. Idag pratade vi exempelvis länge om våra många och olika resor till Italien, då Carina var med. När vi hittade en sömnigt litet boutique-pensionat på Capri (där Versace-damerna simmade med full makeup och mängder av smycken i den vackra poolen) och vad den där italienaren egentligen hette som dejtade Carina i La Serra 1986 (Giacomo, tror vi). Vi skålade för henne och det kändes som om hon var med, på ett spirituellt sätt.

1 kommentar
  1. Ni är så himla kloka, och fina!!! Jag fattar fortfarande inte att Carina inte är kvar bland oss på planeten. Emellanåt dyker något upp som jag tänker att ”det där måste jag kolla med Carina”, ”Carina kommer gilla detta”, eller liknande, bara för att sedan fatta att jag inte kommer få svar på traditionellt sätt, eller annat.

    En dag i taget, ett steg i sänder. Kramar!

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras