Vårvinter

Hoppas att ni haft en bra helg. I Lördags fick vi tidigt besök av våren så då passade vi på att ta vår första utefika på en av våra favoritplatser här i Visby. Det var superhärligt att kunna sitta på en sten ute i solen och dricka kaffe och att slippa alla tjocka vinterkläder. Man vågar ju knappt hoppas men tänk vad härligt om vi är färdiga med vintern nu..

Veckan som gick har varit väldigt känslosam i och med att Leo och Nellis kompis gick bort. I Onsdags var jag på förskolan där de hade ordnat med en kurator för alla föräldrar som ville prata om sina känslor och hur man hanterar barns sorg och pratar med dem om döden. Det var väldigt skönt att gå dit och prata och att få krama om pedagogerna som ju är dem som känner barnen bäst efter familjen. Det måste vara otroligt tungt för dem när ett barn dör.

De hade satt upp ett foto och tänkt ljus. Alla barnen hade gjort teckningar och hjärtan som låg runt och satt på väggen ovanför. Någon hade ritat en stege till himlen. Det var så fint mitt i sorgen.
Nelli frågar mycket om sin kompis som är i himlen nu och om döden vid varje läggning.
I går sa hon:
”Vet du mamma, A syns inte mer. När man är död så syns man inte längre”
”Fast vi ska ju se på stjärnorna och vinka till henne för där uppe finns hon. Hon är en stjärna som lyser nu.”
Ja, det är hon. Lilla A. En av de allra vackraste stjärnorna.

Kram L

Ibland påminner oss livet på det mest grymma sätt om hur skört det är och hur tacksamma vi ska vara för det vi har.
I går dog en av Nellis och Leos förskolekompisar. Hon var 3 år och en av de gladaste och spralligaste små tjejer jag har träffat. Hon kom alltid springande och ville kramas när jag skulle hämta och när jag skolade in Leo ville hon att jag skulle hålla hennes händer när hon hoppade studsmatta varje gång vi var ute på gården och lekte.
I dag finns hon inte mer.
I dag är det ett barn mindre som går till förskolan.
Hjärtat gråter och allt jag ser är hennes glada ansikte när jag sluter ögonen.
Jag kan inte ens föreställa mig hur hennes föräldrar och storebror har det. Hur går man vidare?
I går fanns hon och i dag gör hon inte det längre.
Livet är så skört och så jävla orättvist ibland.

I går fick jag för första gången prata om döden med min 3 åring. Tala om att hennes kompis som hon leker med varje dag inte finns längre.
Hon frågade när hon kommer tillbaka och jag fick svara ”Aldrig mer”. Hjärtat brast och tårarna rann.
Hon frågade var hon är nu och mitt svar blev:
– ”I himlen, uppe bland alla vackra stjärnor”.
– ”Är hon ensam där?”
– ”Nej, hon har sällskap av andra som inte heller finns hos oss mer. Som morfar, han är ju också där uppe bland stjärnorna. När det blir mörkt kan vi titta upp i himlen och vinka till dem”.

För hur talar man egentligen om för ett barn att någon har dött när man knappt förstår det själv?

Krama om och ta hand om varandra. Tala om för dem du älskar att du älskar dem. Ta tillvara på varje dag för vi vet aldrig hur många vi får.

Kram L

 

 

Vi kanske har haft tur men det tog hela tre år med barn innan vi fick uppleva det omtalade VAB-ruari men i år visar sig däremot årets tråkigaste månad från sin allra sämsta sida. I dag hann jag bara gå och lämna två barn på förskolan, gå tillbaka hem och äta frukost innan det var dags att gå och hämta hem ett av dem igen för att febern blossat upp ännu en gång. Nu är det andra varvet med feber som vägrar att ge sig. Sist tog det tre veckor innan alla var friska.
Att vabba funkar inte riktigt för oss som är egenföretagare så istället delar vi upp dagarna så att vi får jobba halvdag båda två. Det innebär att jag hamnat efter rejält på min lista så just nu känns det rätt så skönt att jag inte fyllt schemat med massor av stressiga måsten den här månaden utan kan skjuta fram det mesta.

Efter att jag hämtat en trött och febrig liten kille passade jag på att ta en långpromenad i solen som kikar fram i dag. SÅ härligt! Man kunde till och med höra lite vårfåglar kvittra. Någonstans där runt hörnet är ändå våren på ingång. Längtar efter den där första kaffekoppen i solen, se träden knoppa och att kunna vara ute utan att först behöva slänga på sig tre lager kläder.
Jag längtar efter klänningar och att bara kunna sticka in fötterna i ett par sandaler innan man går ut. Jag är ju ingen byxperson utan trivs bäst när jag kan dra på mig en klänning och vara klar.

I dag har jag knatat runt så här: i samma gamla byxor som jag har varje dag. I ren protest har jag vägrat att köpa nya byxor efter min sista graviditet fast de jag har kvar är på tok för trånga. Jag pressar ner mig i strl 36 och kör med gummisnoddsknepet i gylfen om det blir alldeles för tight under dagen. Kanske låter det fånigt och kanske borde jag bara gå och köpa ett par byxor som är större och mer bekväma men det har liksom blivit lite av en grej – min sporre att skärpa till kost och träning. Min målbild är att lätt som en plätt kunna glida i de här brallorna utan problem till sommaren.

Den här veckan ska jag äntligen börja på gymmet igen. Det är tre år sedan sist och jag är SÅ pepp! Jag har längtat sååå länge men har inte kunnat träna mer än med sjukgymnast och lite yoga på grund av infektionen i ryggen.
Under mitt sjukhusbesök förra veckan fick jag äntligen beskedet av min läkare att infektionen minskar och att jag kan börja träna som vanligt. Det kommer att ta sin tid innan jag är helt frisk, kanske år men nu går det i alla fall åt rätt håll. YAY!
Nu jäklar ska jag bli stark igen! Det är det jag längtar efter mest faktiskt; att bygga upp styrkan i kroppen som försvunnit då jag jag har varit sjuk.
Att få bli mig själv igen.

Kram L

 

 

Jag skulle behöva er hjälp! Jag sitter och väljer tyger och färger till min kollektion som kommer i Juni. Några favoriter från förra året kommer tillbaka igen men jag är också lite sugen på att ta in lite nya färger och mönster. Jag vet så klart vad jag gillar men nu skulle jag vilja veta vad NI gillar. Vilken är er favorit från förra året och vad hade ni helst sett mina klänningar i för färg, mönster och material i sommar?

 

Torsdagsfrukost

I dag anordnade vi vår första Torsdagsfrukost på kontoret. Tanken är att det ska bli en veckotradition där vi även bjuder in vänner och samarbetspartners för en pratstund och lite god mat. Väldigt mysigt!
I dag var det Maria som fixade och eftersom vi inte har så mycket porslin ännu så hade hon tagit med sig sina nya fina tallrikar med gula och orangea färgstänk. SÅ fina! Blev sugen på att köpa några själv.

Maria hade även med sig gravad äggula. Har ni hört om det förut? Det hade inte jag men det var väldigt gott och snyggt att riva över avokadomackan. Kul med lite nya idéer! Ska testa att göra det själv någon dag när man har lite mer tid.
Den där tiden…

I dag har vi även gjort en plan på hur vi ska måla om på kontoret. Det ska bli så kul att få i ordning och kunna visa er lite mer bilder från hur vi har det. Det är ju ändå där som jag spenderar det mesta av min vakna tid nuförtiden.
Skulle det vara intressant för er att se lite före- och efterbilder på inredning och färgval? Att hänga med lite i processen?
Inredning är ju en väldigt stor del av mitt liv men jag skriver väldigt lite om det. Kanske är det dags att ändra på det?

Kram L

 

Soliga ögonblick

I dag sken solen för första gången på flera dagar och längtet efter sol och värme slog till på riktigt. Jag älskar alla årstider och gillar verkligen snö och vinter men de här senaste veckornas gråmulna väder och ömsom isiga ömsom töblöta gator får mig att längta efter våren och ljuset. I dag har jag suttit och drömt mig bort bland höstens semesterbilder från Korsika och Nice. Nu har man nästan glömt allt det där som var jobbigt och som gick fel under resans gång (kommer ni ihåg?) och minns bara de där bra och härliga stunderna: varma kvällar, middagar utomhus och lek på stranden.
Men snart är vi där igen. Efter att vi har klarat av Februari brukar tiden gå snabbt och bang så är det sommar igen.
Tills dess får vi fortsätta att njuta av sparade ögonblick. Tänk vad fantastiskt att vi faktiskt kan göra det!

Kram L

 

Som jag skrivit tidigare så har det rört ihop sig lite på hjärnkontoret den sista tiden. Sömnlöshet, oro över infektionen i ryggen, sjuka barn och man i kombo med flytt till nya kontoret och uppstart av nya projekt blev helt enkelt för mycket och det blev kortslutning.
Nu har jag betat av och avslutat en del på min enorma ”to-do-list”  och för att få lite mer struktur på mitt liv har jag för första gången på flera år köpt en almanacka. Normalt sett brukar jag klara  av att ha allting i huvudet och eventuellt på någon lapp om det blir mycket på en gång. Efter många, många år i servicebranschen lär man sig hålla ett dussintal beställningar och listor i huvudet och tro det eller ej så har det funkat för mig fram tills nu att ha samma system när jag jobbar med annat.

Jag vet att de flesta använder almanackan i sin telefon och dator nuförtiden men jag är gammeldags och gillar att skriva ner det med penna på papper. Jag gillar det där med att välja stil, färg och köpa nya pennor. Lite som när man började skolan minus bänkpappret.
Den här gången valde jag en rosa som har varit lite av en signaturfärg för mig de sista åren och för att lyxa till det lite extra så valde jag att prägla in mitt namn i guldfolie.
Jag tycker att det blev jättefint!
Nu ska jag förhoppningsvis fylla den med massor av roliga projekt och händelser framöver.

Kram L

När det är grått och trist ute kan man behöva lite extra färg i vardagen och då tycker jag att det kan vara härligt att klä sig färgstarkt. Jag älskar det här halsbandet som jag precis köpt från Rodebjer. Tänk vad fint det kommer att vara till sommaren till en enkel enfärgad klänning eller varför inte nu i vinter med en vit t-shirt och kavaj?

Jag tänker att jag även kan använda dem i mina stylingjobb. Tills det är dags att hänga med på fest eller plåtning får det hänga på vårt kontor som ett rumssmycke. Det funkar det också.

I dag har vi kånkat runt möbler upp och ner för trapporna på kontoret inför en fotografering vi gör för ett av alla projekt vi har på gång. Bilderna blev superfina och nu när man sett lokalen lite mer iordningställd är jag ännu mer pepp på att få i ordning. Vill måla och inreda NU!
Det ska bli kul att visa er hur vi har det om några veckor då vi förhoppningsvis landat lite och kommit en bit på vägen.

Kram L

 

Jag har fått kortslutning! Det känns som att alla hjärnceller har tagit semester. Förhoppningsvis är det ett kortvarigt tillstånd men just nu fungerar inte hjärnkontoret som det ska och det känns på riktigt skitjobbigt. Jag har antagligen lite för mycket på agendan just nu (typiskt mig) och även om jag tycker att alla projekt är skitroliga så klarar jag inte av att koncentrera mig på allting samtidigt. I kombo med att jag inte sover mer än två timmar i streck och infektionen i ryggen som så klart påverkar mitt allmäntillstånd havererar det någonstans.

Jag vill så mycket men får ingenting gjort! Jag sitter och stirrar på skärmen på datorn och får inte ur mig någonting. Ingenting.
Praktiska saker funkar och jag bubblar av idéer men så fort det kommer till att få ner det i text eller bild tar det stopp. Det är därför det är lite segt här just nu.
Det blev för mycket på en gång helt enkelt.
Jag hoppas att jag snart är på banan igen. Lite sömn skulle inte skada. Vi är på natt nummer femhundrasjuttioelva med nattskräck och oro och det börjar bli rena rama tortyren. Sömnbristen har nåt sin kulmen och jag fattar att folk tappar det tillslut.

Ibland känner jag hur det liksom bränner till i ena sidan av hjärnan vilket känns väldigt obehagligt. Någon sa att det kallas ”hjärntrötthet”. Jag är inte förvånad för det är precis så jag känner.
Jag skulle säkert behöva vila men jag älskar att jobba och mår som bäst när jag får vara igång och bland andra kreativa människor. Jag blir glad av att jobba och stressad av att ligga hemma och inte göra någonting.
Det är så svårt det där. Ibland är det skitjobbigt att vara en kreativ själ där hjärnan aldrig tar paus.

Hursomhelst så ville jag bara kika in och förklara läget eftersom jag inte är så aktiv på några sociala medier alls nu.
Jag har längtat efter att komma igång med bloggen ordentligt så därför känns det tråkigt att det blev så här. Men förhoppningsvis så släpper den här spärren snart och då ska det bjudas på massor av härliga bilder igen!

Kram L

Mammahjärtat

Jag vet inte hur många av er som hängde med på nyheterna om den kidnappade bebisen i dag men jag tror att de flesta som har barn måste ha känt precis som jag gjorde när det nådde mig.
Jag läste nyheterna när jag fortfarande satt på kontoret och reaktionen kom så otroligt starkt. Jag bröt ihop och grät oavbrutet i en timme. Alla dessa känslor som plötsligt träffade mig rätt i magen. Jag mådde illa och bröstet värkte. Jag gick fullkomligt sönder inuti och jag kunde inte släppa tanken på den stackars mamman som måste vara så desperat, så ångestfylld, så ledsen, så otroligt rädd…
Bebisen. Som var stulen av en främling. Mitt i vintern.
Alla hemska scenarion som rullade upp i huvudet.
Jag kände mig helt handlingsförlamad och det enda jag ville var att vara med mina barn. Krama dem hårt och aldrig släppa taget igen.

Som tur är så slutade ju allting väl i dag.  Hade det inte gjort det så hade jag inte kunnat sova en blund i natt.
Om jag känner så, tänk dig då att vara mamman till bebisen som blev stulen. Jag kan inte ens föreställa mig vad hon gick igenom i dag. Fy. Fan.

Man fick sig en tankeställare efter den käftsmällen av känslor man gick igenom under dagen fram till att bebisen hittades oskadd. Hur tacksam man ska vara över att man har två friska barn som somnar trygga i sin säng varje kväll.
Plötsligt så känns det inte lika jobbigt med sömnlösa nätter, nattskräck och att läggningarna just nu är kämpiga och tar lång tid eller att det är väldigt stökigt och gnälligt här hemma just nu med treårstrots och en 1,5 åring som precis börjat testa gränser.
I dag var jag så glad över att jag kunde ligga och hålla om dem och säga att jag älskar dem om och om igen.
Läka mammahjärtat.

Bilderna på mig och Leo är från förra sommaren och tillhör mina favoriter på oss.
Jag hade kommit ut från sjukhuset något månad tidigare och precis börjat bli sämre i ryggen igen. Jag hade så fruktansvärt ont och orkade knappt bära honom men ändå älskar jag de här bilderna och har bara fina minnen från den dagen.

Kram L