Mörka skyar

Livet. En bergochdalbana med toppar och dalar som det gäller att hänga med i. Just nu befinner jag mig i en kurva som jag har lite svårt att tyda. Jag vet inte riktigt om jag är på väg upp eller ner. Efter ett tufft år med skadad rygg och ständig smärta där jag bestämt mig för att inte låta smärtan och sorgen över vad som hänt få knäcka mig tror jag att jag kanske inte orkat eller riktigt har låtit mig att känna efter hur jag egentligen mår. Men allt eftersom att smärtan i ryggen avtagit har känslorna börjat smyga fram – sorgen över den förlorade bebistiden som jag aldrig får tillbaka och över att det senaste året inte ha kunnat vara en normalt fungerande mamma till mina barn. Sorgen över att mitt liv blev satt på paus.
I tillägg den enorma tröttheten. Att vara totalt tom på energi.
Det här året har tagit hårt på mig och hela vår familj och just nu känns det som att ingen av oss orkar riktigt längre. Det senaste året har kommit ifatt oss och just nu kämpar vi för att hålla ihop allting. Vi kämpar för att vara en familj.
Det kommer dagar när sorgen sköljer över mig och tankarna blir svarta och dagar då jag tycker att livet känns toppen och tänker att vi ska fixa det här också. För det vill jag.

Så varför skriver jag det här? Jo, för jag vill dela med mig och förklara varför jag varit lite frånvarande. Många kvällar har jag suttit framför datorn och vill skriva ett inlägg här men jag har inte fått fram ett ord. Jag har bara känt mig tom. Jag sitter och stirrar på skärmen men inga ord kommer.
Precis så kände jag i dag också och då tyckte jag att det är bättre att vara ärlig och förklara vad som händer. Alla går vi igenom kriser i livet och alla som har haft småbarn vet att det är ett jäkligt tufft jobb bara det. Kanske en av de tuffaste perioderna i livet.
Nu när jag delat med mig inbillar jag mig att det blir lättare att skriva här framöver. Det känns lite som att jag måste dela med mig och öppna mig för en vän för att överhuvudtaget orka ha en konversation framöver.
Så det är tuffa dagar nu men jag kämpar på och jag är inte den som ger mig. Jag ska klara den här dalen också och komma ut ur det starkare än någonsin.
Det har jag gett mig fan på.

Kram

3 kommentarer
  1. Det är ju så det är. Ibland är livet plågsamt, mitt i all vardaglighet och jag tycker att det betyder så mycket att du delar med dig. Vi är så helt präglade på lyckade instagrambilder och ”fantastiska weekends” att vi tror att alla faktiskt lever med glass och ballonger alltid. Såklart inte! Tack för att du delar <3. Jag hoppas att du får hjälp med din rygg, att läka och bli hel igen. På alla plan.

  2. Hej Sanna,
    Visst är det så! Livet bjuder på toppar och dalar och jag har haft min beskärda del genom livet. Jag kan också bli helt matt på allt det perfekta på Instagram och tycka att det blir så platt och tråkigt. Jag längtar efter mer ärlighet och öppenhet. Samtidigt kan jag ibland känna att man fastnat i det där själv eftersom jag älskar vackra bilder. Det är så dubbelt det där.
    Tusen tack för omtanken och för att du tog dig tid att kommentera.

    Stor kram
    Lisa

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras