Kraschlandad och totalt urladdad

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat på det här inlägget i huvudet men inte fått ner det i text.
Ni vet ju redan att jag har varit väldigt dålig på att uppdatera mina sociala medier de sista två åren. Orken och lusten har inte funnits där och de gånger jag för en gång skull fått lite inspiration så får jag inte ihop det riktigt i huvudet när det väl ska skrivas ner eller fotograferas, allt blir till en enda stor mosig röra som inte håller ihop och tillslut ger jag upp. Jag har fått så många varningstecken längs med vägen och flera av er har till och med viftat med röd flagga och bett mig varva ner när jag skrivit om hur jag mått och att det har varit lite mycket. Tyvärr är jag väldigt dålig på att ta det på allvar och när jag tycker att jag trappar ner så byter jag i själva verkat bara ut ett projekt mot ett annat. Så har jag funkat i hela mitt liv, speciellt när jag mår dåligt, då kör jag gärna på lite extra istället för att trycka på pausknappen. Men nu funkar det inte längre. Det blir kortslutning i både kropp och hjärna.

De sista veckorna har det gått så långt att jag har börjat bli riktigt rädd och efter några riktigt varningstecken från kroppen och oroade vänner och familj så tog jag tillslut tag i att ringa till läkaren. De bad mig komma in akut och efter några prover och ett samtal blev jag sjukskriven för utmattning och ”akuta stressnivåer”. Jag har fått stränga order om att inte göra någonting annat än att vila, träna och gå långa promenader. Jag har totalt skärmförbud efter kl 18 varje dag och ska egentligen inte ens se på TV för att hjärnan ska få vila sig.
Efter mitt läkarbesök var det som att jag tillät mig att slappna av för första gången på flera år och faktiskt känna efter hur trött jag faktiskt är. Förutom då jag var uppe för att få iväg barnen till förskolan och ett par timmar för att äta så sov jag nästan ett dygn i sträck. Andra dagen grät jag och kände mig förbannad på allt.
I dag är nog den första dagen som jag känner att jag har lite mer ork att ta mig för saker.

Att detta händer är så klart en följd av vad jag har gått igenom de senaste åren. Jag vet inte om alla som följer mig här vet om att jag har en infektion i ryggraden efter min sista förlossning? En liten elak bakterie kröp in i min ryggmärg då Epiduralen (som jag aldrig fick efter flera försök) skulle sättas och orsakade det värsta helvete som jag någonsin har varit med om. Läkarna hade aldrig sett något liknande tidigare och därför visste de varken vad det var eller vad de skulle göra åt det till en början.

De första veckorna då jag låg på sjukhus var som att leva mitt i en mardröm. Minsta lilla rörelse orsakade den värsta smärta jag någonsin har upplevt. Jag kunde varken ta hand om mig själv eller bebis. Flera gånger per dygn kom sköterskor in och hjälpte mig med att bl.a tömma blåsa och tarm eftersom jag inte ens klarade att av gå på toaletten, kroppen talade inte ens om när det var dags. Hela den nedre delen var helt avstängd.
Jag låg som att paket i flera veckor och ingen visste vad smärtan berodde på. Att leva i ovisshet och att inte veta vad det var som hände med mig var fruktansvärt. Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna gå igen, om jag någonsin skulle kunna bära och leka med mina barn. För första gången i mitt liv visste jag inte om jag ville leva längre.
Jag åt en handfull med smärtstillande piller för att ens klara av att leva med smärtan. Tre av dem så starka att de klassas som narkotika. Varannan dag fick jag dessutom en spruta i rumpan eftersom inte ens de höga doserna med morfin hjälpte när det var som värst.

När man efter mängder av provtagningar och test tillslut förstod att mitt tillstånd berodde på en infektionen i ryggraden följde flera biopsier (ryggmärgsprover). Jag fick flygas med helikopter till Huddinge för att göra dem där.  Den sista biopsin är bland det värsta jag har varit med om. Jag grät oavbrutet under den två timmar långa proceduren. Man hittade dock aldrig bakterien som de tror flyttar på sig hela tiden. Jag vägrade göra nya prov så istället chansade man och satte mig på en tre månader lång antibiotikakur. Efter tre dagar försvann smärtan. Tre dagar. Efter ett år av ständig smärta. Det var som att få livet tillbaka.

Men även om smärtan försvann så fanns infektionen fortfarande kvar så jag fick fortsätta med antibiotikan i ytterligare tre månader. Den och alla andra mediciner som jag åt tog ut sin rätt på hår, hud, naglar och energin. Det kändes som att jag åldrades med tio år under den tiden både utseendemässigt och själsligt.
Jag blev fruktansvärt obekväm i mig själv och kände inte igen mig då jag såg mig själv i spegeln. Framförallt den oerhörda sorg och smärta som jag såg i mina ögon.
Jag gick i terapi i ett år för att bearbeta allt som hänt men fortfarande när jag tänker tillbaka på den tiden så är det med stor sorg i hjärtat. Jag förlorade inte bara ett år av mitt liv, jag förlorade den värdefulla första tiden med nyfödd bebis som inte ens fick vara med mig på sjukhuset och jag förlorade ett år med min lilla dotter som bara var 1.5 år gammal när jag åkte in på akuten och inte kom hem igen.
Den tiden går aldrig att ersätta och det gör så fruktansvärt ont.

Att ha småbarn är utmattande. Att vara allvarligt sjuk samtidigt är totalt uttömmande och att jag ens klarade av det första året med den smärtan, noll sömn, en nyfödd bebis och en 1.5 åring fattar jag inte ens idag. Jag gick på ren och skär vilja.
När infektionen börjat att minska i ryggen och jag  fick godkänt från läkarna att sakta börja gå tillbaka till livet och att jobba igen var det med ett löfte om att inte köra på för hårt på en gång. Men det var just det jag gjorde. Jag inbillade mig att jag smygstartade men i verkligheten så jobbade jag fulltid med våra restauranger och nya butik samtidigt som jag startade upp ett eget företag och gjorde flera sidoprojekt åt andra företag utöver det.
Jag vet inte hur många gånger mina vänner och familj sa till mig att vara försiktig och bromsa men jag var så glad över att vara igång igen och jag hade så mycket idéer i huvudet som legat och grott som jag var tvungen att realisera. Jag satte på mig skygglapparna och körde på i 110. Varningssignalerna kom snabbt men jag viftade bort dem lika snabbt.

Nu sitter jag här. Kraschlandad och totalt urladdad.
Men nu tänker jag ta det på allvar och lyssna på vad läkaren säger. Ta en dag i taget och fokusera på mig själv och min hälsa. Prioritera sömn och vila vilket jag inte har gjort alls de senaste åren. Framförallt så ska jag försöka lära mig att stänga av och koppla av.
Som ni förstår så innebär det att jag inte kommer vara så flitig med inlägg här som jag hade hoppats på att jag skulle bli nu.
Jag hoppas att ni kan ha tålamod i några veckor till och att ni har förståelse varför jag inte är så aktiv här just nu. Förhoppningsvis så leder det här till att jag får lite rutin och ordning och reda både i huvudet och i min vardag framöver.
Jag tycker verkligen om att blogga och det är något jag tänker fortsätta med. Kanske kan det här till och med bli en nystart.

Tack för att ni orkade läsa. Det här inlägget tog mig tre dagar att skriva så jag hoppas att det inte är för rörigt och osammanhängande.
Jag ville att ni skulle veta varför jag har varit så tyst den senaste tiden.

Nu ska jag gå en promenad. Hoppas att ni får en fortsatt fin dag!

Kram L

5 kommentarer
  1. Älskade Lisa! Blev så glad när jag hittade din blogg. Visste inte att du bloggade igen.
    Men nu sitter jag och gråter. Jag får så ont i hjärtat av att läsa ditt inlägg och vad du har gått igenom.
    Jag finner inga ord. Blir bara så ledsen över att höra om helvete du har haft.
    Du MÅSTE vara försiktig och ta hand om dig. Det finns inga andra alternativ. Lova mig det! LOVA!

    Tänker på dig och skickar ren och hjärtlig energi till dig och din kropp.
    Ta hand om dig vännen.
    Massa kramar Maggi

  2. Heja läkaren! <3 Älskar din blogg, men släpp den nu fram till sommaren. Fokusera på dig och livet och tillfrisknande.
    Släpp taget om förväntningar, krav och måsten. Krya på dig i din egen takt! <3

  3. Vi finns kvar här, ta det bara lugnt! Livet är piss emellanåt, men det vänder. Våga landa i det dåliga och acceptera läget. Innan du gjort det är det svårt att ta ny sats. Stanna upp, återhämta dig, reflektera. Sänk garden – och ambitionsnivån. Du kommer att bli bättre på det med åren, du är fortfarande ung… 😉 Nu är jag cynisk, men faktum är att man kämpar ofta för perfektion helt förgäves. För ingen jävel bryr sig ändå. Så du kan lika gärna ge upp de ambitionerna. Jag vet att du har höga krav på dig själv och kanske ibland krånglar till saker eftersom du inte vill släppa ifrån dig halvdana saker. Men halvdant är ibland helbra. Hellre halvbra och genomfört än att du stressar sönder dig helt och hållet. Lättare i teorin än i praktiken, jag vet -men det man gör ofta blir man ju bra på, så välj dina ofta noga framöver. Krya på dig och stor KRAM!

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras