Vi var åtta år, jag och min kompis. Någon hade berättat att man kunde få godis av vuxna om man klädde ut sig till påskkäring, ritade några handgjorda påskkort och ringde på deras dörrar och sa ’Glad påsk!’. Eftersom vi inte fick godis vid så många tillfällen per år (nej, jag gör ingen Monthy Python-överdrift nu om vem som hade sämst barndom, utan det var faktiskt så att just godis var det inte så generöst med under min uppväxt) så lät detta förstås som en fantastisk idé!
Mödosamt sminkade vi oss så där ojämnt och fult som man sminkar sig i den åldern, med mammas Guerlain-läppstift (som vi lånade utan lov) och en kajal från storasyrrans Mitt Livs Novell (ja, den medföljde som gåva). Vi satt länge, säkert 45 minuter, med själva tecknandet av påskkorten. Sedan började godisjakten i trapphusen i Enskededalen. Ingen hade förberett oss på vilka reaktioner oanmälda besök kunde generera. Storögt fick vi en inblick i den romska familjens spännande inredning, där mamman skrek något åt oss på finska (tror vi att det var) och där yngsta dottern (kanske tre år) satt på golvet och gnagde på en potatis. Ja, jag minns just att hon satt och åt på en potatis, vilket jag tyckte var märkligt. En farbror öppnade i bara kalsongerna och även om ingen hade förvarnat oss om ’fula gubbar’ så kände vi instinktivt att något var knas och tackade artigt nej när farbrorn ville att vi skulle ’komma in en stund och sätta oss på sängen’ medan han letade efter godis. En kvinna som var Jehovas Vittne (vilket stod på dörren) gav oss varsin apelsin. En berusad ung man gav oss pengar och sedan fick vi faktiskt vårt efterlängtade godis av några vänliga grannar. Givetvis äckligt godis av helt fel smak än det vi hoppats på, men ändå!
Mina föräldrar har verkligen ställt upp för mig och peppat och stöttat mig i allt jag gjort. Men jag har inga minnen alls av att de försökt hindra mig eller varit oroliga över mina eller mina syskons påhitt. Och tro mig, det har funnits massor av tillfällen för dem att vara bekymrade och nojiga. Vi har tagit MC-körkort, valt katastrofalt dåliga partners emellanåt, rest utomlands och somnat på stränder, valt farliga sporter och aktiviteter (jag tyckte exempelvis att voltige verkade jättekul), dykt från höga klippor och vinkat åt dem från träd som vi klättrat upp i (med den ena brutna armen i gips och vevat med den friska armen).
På bilsemestrar till Italien på 80-talet fick vi lyssna på pappas kasettband med jazz eller mammas best of Chopin eller Bach med London Symphony Orchestra. Pappa rökte i bilen men var ändå bussig nog att veva ned rutorna. Och mamma hade bäddat så fint i baksätet på vår Ford Transit och fällt sätena så att vi kunde ligga där på våra madrasser och rulla runt med våra ritblock när pappa gjorde omdömeslösa omkörningar i högerkurvor på de slingriga norditalienska alpvägarna.
Och nog för att jag inte var något modelejon direkt som tonåring men vissa preferenser hade jag ju. Jag ville ha det som alla andra hade. På den tiden var detta Salomon-ryggsäck, Converse och Petroff-skinnjacka. Jag uttryckte dessa önskemål väldigt tydligt men eftersom pappa var praktiskt lagd så köpte han allt på Obs! i Handen (typ som Ica Maxi idag, eller Coop), som även hade kläder. Det resulterade i att jag fick såna där snikkopior av Converse istället (räck upp en hand ni som också behövde bära Panther på fötterna), en Fjällräven Kånken-rygga (jäkligt hipster idag, men då var den helt fel) och en syntetskinnjacka som påminde om den som Eddie Murphy bar i ’Snuten i Hollywood’. Det var därför jag sökte extrajobb tidigt, för att kunna tjäna egna pengar – så kunde jag bestämma själv vad jag skulle ha för kläder och skor. Vilket med facit i hand visade sig vara minst lika illa, med tanke på bilder jag sett från den tiden.
Man skulle kunna tro att jag borde uppfostra mina tre barn som jag själv blivit uppfostrad, alltså: lära sig att ta eget ansvar, bli självständig, inte bli daltad med, lära sig att man behöver gå igenom vissa fiaskon innan framgång, visa dem att de vuxna bestämmer och att de inte ska tro att man kommer anpassa allt efter dem bara för att de råkar vara barn. Men hoppsan – jag har visst blivit decenniets främsta curlingmorsa!
Aldrig i helvete skulle jag skicka iväg mina ungar ensamma att tigga godis under påsk eller Halloween. För det första skulle jag se till att de var proffsigt sminkade och lägga säkert 40 minuter per unge på ansiktsmålning, genom att kolla på YouTube först. Mina barn suckar varje gång de måste rita teckningar och vill helst att jag ska skriva ut färdiga motiv från datorn som de kan FÄRGLÄGGA men då får även jag spel och ryter ifrån och tvingar dem att rita på fri hand. För det andra skulle jag få lite ont i magen över själva tiggerifenomenet och kanske muta dom med ”ni kan få godis här hemma om ni inte går iväg, det är ändå så kallt”. Men för det tredje skulle det ändå sluta med att jag i sällskap av några fellow curlande föräldrar skulle följa med på deras tiggarrunda och stå och huttra några meter bakom och vinka typ ’hej hej, ursäkta att vi stör! Trevlig kväll. Hej hej. Hejdå.’ Det finns en raffinerad OS-curlingvariant av det här med tigga godis-promenaden och det är att i FÖRVÄG gå runt till grannarna med medhavt godis som DE ska ge bort till dina egna barn. Ja, alltså så att de inte behöver känna sig dumma för att de inte har köpt något godis till de bortskämda borgarbracka-kidsen som ringer på. True story, så gjorde en väninna förra året…
Det raffinerade varianten är att i förväg gå runt till grannarna med medhavt godis som de ska ge bort till dina egna barn.
Jag kräver att mina barn lär sig att tacka ordentligt, att vara artiga, svara på tilltal, tvätta händerna efter toabesök (tro mig, de är HELT ensamma om att göra det i hela skolan), att de ska vara schysta kompisar, ha goda värderingar och inte bete sig helt och hållet som skitungar helt enkelt. Men i min morgonstress så servar jag dem monumentalt och klipper bort kanterna på någons rostmacka, ger den andra smörgåsrån utan pålägg (bara smör) och den tredje en rostmacka som absolut inte får ha fått någon som helst färg och måste ha blivit totalt iskall innan pålägg. Vill de ha gulliga små spindelmotiv med sylt eller lönnsirap på sina pannkakor för att det är Halloween så ger jag dem det. Vill de dricka bubbelvatten istället för mjölk till maten så ordnar jag det. När deras eltandborstar är urladdade så skriker de rakt ut och säger ’Nu är det helt omöjligt att borsta tänderna!’ eftersom de inte minns längre hur man borstar tänderna manuellt. När vi åker på bilsemester är det deras playlists vi lyssnar på medan de sitter i sina übersäkra barnstolar i baksätet och vi vuxna drar fram våra stolar så att de ska få rejält med benutrymme.
Så fort tolvåringen har något uppdrag där han behöver samla in pengar, till skolan eller fotbollslaget, är det tio gånger av tio vi föräldrar som samlar in dessa pengar. Vi prackar på andra släktingar sublima krav på att köpa Delicato-bollar, sköna hemmaplagg, Bingolotter, ljus och lådor med Juleskum. Men lik förbannat kommer vi inte upp i den estimerade försäljningskvoten så det slutar alltid med att vi får köpa tre fjärdedelar själv. Och när vi precis gjort det så ringer det på dörren och någon annan curlingmorsa eller -farsa från området tittar in med sitt barn och en katalog med jultidningar som barnet säljer. Men det är ju aldrig barnet som säljer någonting. För vi vill inte ställa de kraven på våra barn. Vi orkar inte med deras besvikelse då de kommer hem tomhänta med noll beställningar. Vi pallar inte att förklara för dem att de inte är värdelösa bara för att de inte har lyckats. Vi tar fram vår mentala photoshop och redigerar bort allt jobbigt. Vi curlar.
Vi orkar inte med deras besvikelse utan tar fram vår mentala photoshop och redigerar bort allt jobbigt.
Jag vill skydda mina barn från mobbing, glåpord och elakheter, men kommer jag att kunna skydda dom hela livet? Nej. Att bli retad emellanåt som barn förde verkligen inte så mycket gott med sig, men jag lärde mig att bli rapp i käften och ge svar på tal. Att kunna uttrycka sig verbalt har alltid varit viktigt för mig, kanske främst för att jag inte var särskilt poppis eller snygg i tonåren. Mina föräldrar spelade aldrig mina favoritartister på stereon i tyresövillan, men den klassiska musiken gjorde att jag lärde mig flera pianostycken utantill (då det visade sig att jag har absolut gehör, men däremot är nästintill notblind). Bristen på stimulans i form av TV (vi hade TV men bara två kanaler), datorer, mobiler, jämnåriga syskon, gjorde att jag blev kreativ, lärde mig läsa och skriva tidigt och ritade rätt avancerat redan som femåring. Mammas uppmuntrande direktiv av karaktären ’Det har flyttat in en ny familj här som har en flicka i din ålder, ring på och be att få leka med henne!’ gjorde att jag i vuxen ålder inte hade några problem att söka kontakt med främmande. Mina usla prestationer i friidrott och mitt episka magplask till ståupp-framträdande på en väninnas studentfest (den skammen delade jag med en kompis, som senare faktiskt kom in på scenskolan vid första försöket), ledde till min självinsikt, självdistans och förmåga att kunna skratta åt såna här saker och göra DET till en styrka.
Det kan låta motsägelsefullt, men jag (och många curlingföräldrar med mig) måste sluta vara så rädda för att våra barn ska misslyckas. Fiaskon föder faktiskt framgång.
Fotnot: Charlotta Flinkenberg är chefredaktör och grundare av Netstyle. Varje lördag skriver hon en krönika på Netstyle. I övrigt så bloggar hon, skriver böcker, föreläser och härjar runt på sina sociala medier. Du hittar henne på @c8flinkenberg på instagram.
Av Charlotta Flinkenberg Foto iStock
NETSTYLES UTVALDA SHOPPINGTIPS! (INNEHÅLLER AFFILIATE-LÄNKAR)