”Utan bitterheten blir det mesta smaklöst”

”Gud, vad du låter bitter!” överhörde jag i veckan en kvinna säga till sin väninna. Jag satt på Espresso House (eller Waynes Coffee eller Starbucks, minns inte. Same same. En av de där kedjorna där man får vänta skitlänge på en ‘mochafrappruttino extrashot but no syrup’-kaffe som kostar typ 60 kronor. Och då ingår inte koppen) och arbetade. Eller rättade sagt, jag skulle arbeta men satt och idiotscrollade på instagram istället. Den uppenbart indignerade väninnan hade precis dragit en detaljerad historia om hur hon blivit degraderad på jobbet. Jag satt lite för illa till för att höra exakt alla delar tydligt, men det handlade ungefär om att hennes kompetens och många år i branschen inte riktigt uppskattades av den nya ledningen, som hade gett henne någon form av tröstpris i jobbsammanhang och låtit en yngre kille med noll koll på deras målgrupp ansvar för hennes område. Bara för att han kunde koda eller behärskade något program i webbsammanhang, som kvinnan ifråga hävdade att hon kunde också, även om hon inte hade någon formell utbildning inom området. Väninnan tyckte att det var onödigt att ‘tjafsa’ eftersom hon hade blivit kompenserad med andra saker och fått ansvar för ett annat område. Men om jag inte hade missuppfattat situationen så innebar förändringen att kvinnan ifråga hade blivit av med sitt lönetillägg, fått mer att göra och fått sin kompetens och kunskap om målgruppen offentligt ifrågasatt. Vem skulle inte bli bitter av det?

Få saker gör en så bitter som när man inte ens FÅR vara det

Bitterhet kopplas ofta ihop med något skamligt. Man ska till varje pris inte bli bitter. Och få saker gör en ju så bitter som när man inte ens FÅR vara det. Bitter, alltså. Bitterhet är synonymt med avundsjuka, att bli gammal, lite mindre attraktiv, förbisedd, kränkt, lämnad, bortvald, att se någon annan ta cred för ditt arbete. Orättvisa, helt enkelt. Eller, ibland kanske det inte ens är orättvist men för den sakens skull vill man inte hacka i sig det utan att få gnälla och muttra. Men se det går inte! I denna värld kan vi kvinnor nämligen bara vara glada eller arga. Vitt eller svart. Gråzonen, att vara lite bitter, är inte alls uppskattad. När vi är arga så är det för att vi verkligen blivit pissade på och oj så mycket ”you go, girl!” och ”Heja dig, stå på dig!” vi får då som feedback av omgivningen. När vi är glada, ja, då är liksom alla andra glada också – och lättade över att vi åtminstone inte är arga just den dagen.

I denna värld kan vi bara vara arga eller glada. Vitt eller svart. Gråzonen, att vara lite bitter, är inte alls uppskattad.

Men så kommer det stunder då vi blir bittra. Detta misantropiska och dysfunktionella mellanläge av känslor och sinnesstämning. Vi VET ju dessutom att omgivningen inte riktigt gillar när vi är bittra, så därför försöker vi förekomma reaktionerna genom att skydda oss med följande prefix-svammel: ”Alltså, jag är verkligen inte det minsta bitter, MEN…”. Fast det är vi ju visst. Bittra.

När jag var chefredaktör på en ungdomstidning för massor av år sedan arbetade det en äldre kvinna på redaktionen. Mycket äldre än resten av medarbetarna. Som om det inte vore nog med att hon hade mage att vara så mycket äldre än alla andra så var hon varken snäll, trevlig eller glad. Som bäst var hon arg. Men mesta delen av tiden gick hon omkring och var bitter. Om det gick att bildgoogla bitter borde en bild på henne dyka upp. Hon himlade med ögonen, suckade teatraliskt högt, tog emot varenda jobbdirektiv med ett ”usch, måste jag? Jaja, jag gör väl det då…” och så tassade hon iväg (hon var en sån där smygare, alltså som en indian, med mockasinsteg – som man aldrig hör då de kommer förrän de står vid ens skribord och kan ha stått där jättelänge). En gång visade hon en bild på sitt barnbarn när flickan satt med en kattunge och kom leende och visade en kollega och sade stolt ”Visst är hon söt?”. Kollegan svarade artigt: ”Åh, jättefin! Du måste vara väldigt stolt över ditt barnbarn” varpå kvinnan svarade ”Jag menade katten!” och muttrade hela vägen in till rökburen (jo, det fanns sådana på tidningsredaktioner på den tiden). Jag minns att vi retade oss enormt på denna kvinna, men nu när jag fått lite distans till det så tycker jag faktiskt att hon var rätt underhållande i sin bitterhet. Hon var åtminstone inte slätstruken och jag kommer aldrig att glömma henne.

Bittra människor kan göra livet surt för dig men adderar ändå lite krydda och karaktär

Även om bittra människor visserligen kan göra livet surt för en så adderar de ju ändå lite krydda och karaktär kan jag tycka. Om inte annat så får de dig att känna dig lite bättre eftersom ditt liv inte är riktigt lika miserabelt, eller att du åtminstone har vett att bete dig även om du har minst lika tuffa motgångar som dem. Att bara få sötma eller sälta blir ju lite trist och smaklöst i längden. Vi behöver lite surt och syrligt också. Något bittert som ruskar om.

Till att börja med kan vi omfamna våra bittra sidor och erkänna dem. Sluta skämmas över vår bitterhet. Det må vara mindre smickrande att blotta sin bitterhet, men välj några få som du kan få bittra tillsammans med. Så förlösande! Verkligen, jag menar det. Jag menar inte att du ska gå och muttra och bittra i all evighet. Men i perioder behövs det. Om inte annat för att komma vidare. Bitterheten blir nämligen ännu mer stringent om den omvandlas till sina syskonkänslor, som glädje eller ilska. Du får själv välja vilken syskonkänsla din bitterhet ska förvandlas till på sikt. Bitterheten i sig är rätt kontraproduktiv, även om den har sin självömkande charm. Använd kraften i din bitterhet och gör något kul av den. Det brukar kallas för självdistanserad humor. Kan även rymmas inom ramen för självinsikt. Satir brukar uppstå från bitterhet. Du kan även använda energin från bitterhetens passiva aggressivitet och bli aktivt aggressiv. Även kallad för ”Farlig Förbindelse”-effekten, eller ”Don’t get mad – get even”.

Jag tycker vi ska starta en bitterhets-bikt. Bara för att släppa lite på trycket. Det kommer att kännas bättre efteråt, jag lovar. Det här är mina bidrag:

• Jag är bitter över det faktum att jag ägnar flera DAGAR åt att göra en välskriven artikel till en B2B-tidning, intervjuar flera VD:ar, jagar tag på massor av experter, gör en omfattande och kvalitativ research för denna text MEN får ändå inte mer betalt för den än för ett sponsrat blogginlägg i samarbete med en annonsör (som tar mig kanske en timme att göra). Det är varken annonsören eller tidningsuppdragsgivarens fel förstås, utan själva samhället och medieklimatets fel, för så här ser det ju liksom ut. Jag gillar båda uppdragen (på riktigt!) men tycker ändå det är lite fel och skevt att saker man lägger så mycket kvalitet på idag inte kan premieras på samma vis. Och det gör mig lite bitter.

• Jag är bitter över att högst medelmåttiga och ibland rentav undermåligt skrivna böcker hamnar på topplistan bara för att de är (spök)skrivna av influencers med enorma plattformar och imponerande räckvidd och därmed har hela sin marknadsföring fixad, vilket gör det betydligt svårare för andra aktörer att ens få sina boktitlar insålda.

• Jag är bitter och missunnsam över en bekant som har osannolikt bra ämnesomsättning och god genetik, vilket gör att hon är naturligt smal (har stl 26 i jeans), har höga kindben, tjockt och långt eget hår och kan kokettera med att ”äta som en karl” då vi är på restaurang. Hon äter liksom biff, pommes och bea, kan dra i sig shots och bärs, tränar kanske fem gånger per år, går aldrig upp i vikt och verkar inte ens bli bakis. WTF liksom. Nej, hon är inte ung längre, så det går inte ens att skylla på ålderns fördelar. Hon har fyllt 40.

• Jag är bitter över att min väninna sitter med så enormt mycket kompetens och utstrålning och begåvning men kommer aldrig till tals eftersom hennes pucko till chef premierar en narcissist till ögontjänare som snor andras idéer och levererar såna OFATTBARA truismer och uppenbar BULLSHIT på sin instagram och är den som företaget istället väljer att lyfta upp och premiera. Vilket är så jäkla obegripligt för ALLA som haft att göra med båda dessa två kvinnor ifråga, men folk är så veka och lättpåverkade och vänder kappan efter vinden och saknar ryggrad. Usch!

Här kommer ett passande soundtrack. Lyssna på det, sedan kan du fylla på i kommentarsfältet med vad som gör dig bitter just nu. Du kan förstås välja att vara anonym, om det känns bättre!

 

Fotnot: Charlotta Flinkenberg är chefredaktör och grundare av Netstyle. Varje lördag skriver hon en krönika på Netstyle. I övrigt så bloggar hon, skriver böcker, föreläser och härjar runt på sina sociala medier. Du hittar henne på @c8flinkenberg på instagram.

Av Charlotta Flinkenberg Foto iStock

 

1 kommentar

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras