KRÖNIKA: För några år sedan kom larmrapporten att vi tittar i mobilen i genomsnitt 150 gånger om dagen. Det var en wakeup-call för många och vissa började förfärat att rannsaka sina egna digitala vanor. Kunde det verkligen vara så illa? Det visade sig med tiden vara mycket värre egentligen, för idag har den siffran ökat till 220 gånger. I genomsnitt. Det hävdar Micke Darmell, författaren till boken ”Uppkopplad eller avkopplad?” och föreläsare inom digital stress, som jag nyligen intervjuade.
Mobilen har förenklat mitt liv på många vis och jag vill inte vara utan den helt och hållet. Men samtidigt har den flyttat mina gränser på hur jag beter mig anständigt, utan att jag tänker på det själv. Och du som läser detta är förmodligen lika arrogant, självcentrerad och förslappad som jag. ”Men jag är verkligen inte mobilberoende!” tänker du kanske. Jag vill också helst slippa definiera mig så. Det känns inte särskilt elegant eller självständigt. Men så tänker jag efter. Hur ser mitt liv ut?
Du är förmodligen lika arrogant, självcentrerad och förslappad som jag
Det första jag gör på morgonen är att greppa mobilen. OK, främst för att stänga av alarmet, eftersom jag använder mobilen som en väckarklocka. Men när min iPhone 11 ändå befinner sig i min hand (den gillar att bo där) så kan jag lika gärna scrolla igenom mina sociala medier när jag ändå är igång! Intrycken via instagram blir en blandning av fniss, fashion och frustration. Fnissen kommer från de roliga konton jag följer och Celeste Barbers träffsäkra parodier och underhållande bilder är en garanti för att mina mungipor formar dagens första leende (som gör att det gör ont i läpparna eftersom de är torra efter natten). Fashion härrör från de flotta konton jag följer med influencers som ägnat både timmar och tusentals dollar i fotografarvode på att skapa den perfekta outfitbilden i rörelse, iklädda svindyra märkeskläder som en designer har skänkt dom, med ett underliggande säljbudskap de fått mycket pengar för att marknadsföra. Frustrationskänslorna uppstår både av min avundsjuka inför andra människors jävla perfekta liv, med exotiska resmål, fönade frisyrer i styrelserum och vaxade ben som kliver ur en bil. Men jag blir lika frustrerad över vuxna människors bristande självinsikt och mognad, svagbegåvade kändisars omdömeslösa poster, modemaffians samlade stavningssvårigheter och totalt självdistanslösa uttryck och dessa jävla helimballonger och cupcakes från varenda mingeltillställning. Jag suckar också över det faktum att folk som nyligen varit på en konsert tror att de är de enda med en smartphone som varit på den konserten och känner sig nödgade att posta 23 skakiga filmklipp från Beyoncé på scen från 250 meters avstånd. Gud, så intressant – visa gärna mer!
”Jag suckar över folk som känner sig nödgade att posta 23 skakiga filmklipp från Beyoncés konsert”
Medan jag ligger på rygg i sängen och ömsöm fnissar, suckar och inom mig börjar må lite smådåligt på grund av otillräcklighetskänslor så är det några andra fniss/fashion/frustrationsmoment jag missar IRL. Min yngsta son kommer in i rummet och flossdansar så ivrigt att han råkar släppa sig vilket han själv skrattar högt åt. Men eftersom jag samtidigt ser ett skojigt klipp med ganska hög volym på mobilen så missar jag denna sovrumsaction. Min dotter kommer in och säger godmorgon och jag är så pass uppfostrad att jag smyger undan mobilen just då (och stoppar den under kudden) och ger henne en puss. Men jag ber henne inte stanna och prata en stund, sittandes på sängkanten. Jag hindrar henne inte då hon vill småspringa därifrån som åttaåringar gör utan så fort hon lämnat rummet så tar jag fram min mobil igen. Jag missar den lilla fashiondetaljen att hon på eget bevåg har stylat sin tröja genom att knyta en snodd på insidan av den så att den ska skapa en fin drapering. Min man bredvid mig är frustrerad över ett dåligt bemötande från en bilförsäljare men det får jag inte reda på eftersom vi inte pratar varandra (båda är upptagna med våra mobiler), hade jag vetat om detta hade jag kanske haft större förståelse för hans irritation vid frukosten en timme senare.
Dagen fortsätter. Istället för att vara så pass produktiv som jag vet att jag kan vara, så fastnar jag i passivt iakttagande när jag slösurfar på sociala medier i 45 minuter innan lunch. Jag skulle ’bara’ uppdatera mina egna sociala medier, samt de företagskonton jag basar över, men blir återigen förhäxad av scroll n’roll. Jag messar min mamma och gläds över det faktum att hon som 83-åring är så cool som har Facebook och skickar glada emojis i meddelanden. Tänk vad skönt det ändå är med sociala medier så att det är lättare att ha kontakt med sina nära och kära! Jag missar dock det faktum att hon, sedan hon blev änka, inte pratar med folk i samma utsträckning eftersom hon bor ensam. Det är faktiskt så illa att hon stundtals tappar rösten eftersom stämbanden inte bär när hon väl ska föra en konversation efter timmar, kanske dygn, av tystnad. Hade jag ringt henne och småpratat istället, eller kanske promenerat förbi henne och tagit en fika (hon har ju flyttat närmare oss vilket är fantastiskt) så hade hon både fått träna upp stämbanden och förmodligen blivit varmare i hjärtat på riktigt och inte bara emoji-varm.
”Den empatiska delen av hjärnan kan bara utvecklas face to face”
”Den empatiska delen av hjärnan kan bara utvecklas face to face”, berättar Micke Darmell och förklarar att man ser en oroväckande koppling mellan barn som sitter för mycket med sina telefoner och låg kreativitet och avsaknad av empati. Men det är inte bara barnen som är i riskzonen att bli oempatiska, de är just nu fostrade och omgivna av en generation vuxna som är ännu mer dumma i huvudet på grund av sina telefoner.
De svenska kändisar du med stor sannolikhet följer på instagram, sitter och twittrar ”lite diskret” med mobilen i knät under välgörenhetsmiddagar. De lägger en servett över den och tror att ingen ser. Jag har varit på eleganta konferenser i Venedig med några av världens främsta publicister (Anna Wintour, Graydon Carter, Anna dello Russo), där min bordsherre (dåvarande chefredaktör på brittiska GQ) mellan förrätt och varmrätt plötsligt förlorade fokus och började stirra mot sitt eget skrev. Jag undrade vad han egentligen hade där mellan benen och det visade sig vara hans smartphone – han ville inte missa slutminutrarna i en fotbollsmatch mellan Arsenal och Tottenham. Föräldrar på sina barns fotbollsmatcher håller upp mobilerna och vill filma när grabben gör mål. Fokus blir bara runt motståndarnas mål. Den övriga viktiga lagdynamiken kring uppspel, assists och fina gester (som att en pojke tröstar en besviken målvakt som nyss släppt in ett mål) missar föräldrarna, för koncentrationen är just då på spelet som pågår i mobilens lins.
”Han satt vid den flotta middagen och började plötsligt stirra ned i sitt skrev”
När jag ser de vackra gula höstlöven och de röda äpplena i vår trädgård tänker jag inte ”så härligt med naturens skepnad och säsongsskiften ändå!”, utan ”Fasen, det här skulle bli en bra kuliss mot min nya senapsgula kappa – jag borde ta en dagens outfit och lägga ut på instagram innan löveländet blåst bort helt”.
Prestation, frustration, stagnation, depression. Mobilen kan lätt förvandlas från hjälpmedel till stjälpmedel. Helt dystopisk behöver du däremot inte bli. Smartphones kommer förstås bli svåra att ta bort helt och hållet från våra liv. Men när vi hittar/återfinner njutningen i att vara närvarande så blir den kicken större än effekten av vårt like-fiskande på (a)sociala medier. Kanske bara en tillfällig kick, men ändå. Imorgon börjar jag min digitala detox genom att lägga bort telefonen en hel dag (och tar bara upp den under en viss tidpunkt på kvällen). En timmas mobiltid. Resten: tid för livets liv. Familjen. Mig själv. Känna de förbannade höstlöven singla ned i huvudet. Baka något genom att läsa en kokbok (och inte kolla recept-appar). Fråga någon främmande om vägen, istället för att slå på GPS:en. Gå förbi min mamma över en fika och prata med henne istället för att skicka ett sms. Låna böcker på bibblan med barnen, gå hem och läsa dem. Prata strunt med min man medan vi lagar mat, planera Halloween, julen och andra delar lite längre i framtiden.
Avsätt en timmas mobiltid. Resten: tid för livets liv.
Och inte ta en enda bild på något av allt detta med baktanken ”Det här skulle jag vilja visa för andra sedan i sociala medier eftersom det är så genuint och fint” (fast den egentliga tanken är: ”Shit vad många likes jag kommer få om jag visar en bild på barnen när de LÄSER istället för sitter och spelar TV-spel”.)
Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning.
”I fear the day that technology will surpass our human interaction. The world will have a generation of idiots.”
Albert Einstein
Av Charlotta Flinkenberg Foto iStock
Fotnot: Charlotta Flinkenberg är chefredaktör och grundare av Netstyle. I övrigt så bloggar hon, skriver böcker, föreläser och härjar runt på sina sociala medier. Du hittar henne på @flinkenbergstyle på instagram.
VÅRA UTVALDA SHOPPINGTIPS! (REKLAM)
